Vad är det som sedan styr vilken väg vi tar och hur vi
väljer att göra vår vandring?

Jag har nyligen själv gjort ett val som kanske kan verka lite konstigt om man tänker på att jag verkligen brinner för mitt yrke, jag älskar kontakten med patienterna, att få vara en del av deras liv för en stund och göra vad jag kan för att hjälpa och stötta oavsett i vilken av alla de olika verksamheterna jag befinner mig i. Jag har valt att ta på mig ett annat uppdrag som gör att jag inte längre befinner mig i den patientnära vården.

Det kan verka lite konstigt kanske, men jag gör det just för att jag älskar mitt yrke och jag vet att vi kan utveckla vården på så många olika sätt och att det finns så mycket kunskap där ute som inte kommer patienterna till godo fullt ut, där vill jag försöka påverka och göra skillnad. Jag vet såklart att vi har en lång väg att vandra på, förändring kommer inte över en
natt, men jag tror på att det är möjligt! Den väg jag själv har vandrat gör att jag vet att allt är möjligt, även när man inte tror att det ska gå.

Men…. Som han säger Tony Irwing, det krävs eftertanke och vilja hos oss själva!

Allt är sällan ens fel, som man säger och visst ligger det sanning i det. Men ibland måste vi var och en sätta oss ner och ta en rejäl funderare tror jag, Varför är jag här? Vad är det som gör att jag tar mig upp för trappan, byter om till de vita kläderna och stämplar in?

När vi arbetar med människor är det min tro att det krävs lite mer bakom än bara viljan att få ett lönekuvert varje månad. Jag tror att det behövs en djupare vilja att göra gott, att göra skillnad. Att vilja använda och förmedla den kunskap jag har i arbetet med patienterna, att kanske lite granna brinna för att göra skillnad.

Visst går livet upp och ner ibland och man kan vara lite ur gängorna någon dag, men grunden tror jag behöver vara den samma. Jag är där för patienternas skull! För att göra skillnad för dem var och en oavsett vem de är eller varför de har sökt vår hjälp. Det är mitt ansvar som professionell yrkesutövare att bemöta människorna med respekt, ge vård på bästa sätt och använda min kunskap för att göra skillnad.

Jag började själv som en lite osäker och rädd nybörjare för en del år sedan, men åren har gett mig kunskap och trygghet och vilja att påverka för att kunna ge det bästa vi kan ge till de som behöver oss och vår kunskap. Min väg har inte varit lätt men den har gett mig styrka och öppenhet att se värdet i varje möte med de jag vårdar och det ger en påfyllnad som nästan är svår att beskriva, men känslan av att göra skillnad är obeskrivbar i våra yrken.

Jag hoppas kunna påverka för att vi ska kunna få förutsättningar att göra just detta.

Jag vet att det kommer att bli tufft och jag vet att det kommer att ta tid men jag hoppas – att vi ska kunna åstadkomma förändring. Ett litet steg i taget…. Men förändringen måste ta sin början hos oss själva, i vår egen tanke, sen kan vi skapa ringar på vattnet….

Vi vet att tillgången till barnmorskor påverkar mödrars och barns överlevnad. Vi vet också att tillgången på barnmorskor långt ifrån räcker till och bristen kommer bli ännu större.
Därför måste vi göra något nu!

Möjlighet till utbildning är viktig!
I många länder handlar det om möjligheten för alla, även flickor att få en utbildning, vilket idag inte är självklart.

Genom att stödja och påverka alla människors lika rättigheter kan vi påverka möjlighet till utbildning för alla och i förlängningen också kvinnors och barns överlevnad.

Idag är det vår dag, alla barnmorskors dag, Internationella Barnmorskedagen .
För att fira den vill jag uppmärksamma den skillnad vår kunskap kan göra för kvinnor och barns överlevnad och hälsa, men också hur viktigt det är att vi ger flickor möjlighet till utbildning så att vi kan få fler barnmorskor i världen som kan göra skillnad för andra flickor, kvinnor, barn och vuxna med sin närvaro och sin kunskap.

Vi gör skillnad!
Och det är vi stolta över!

Till alla kollegor där ute, Grattis på vår dag
Tillsammans kämpar vi för kvinnor och barn världen över!

I Sverige är löneskillnaden mellan kvinnor och män är 14,1 procent. Det innebär att kvinnor arbetar gratis efter kl. 15:52 varje dag. (Räknat på en arbetsdag mellan kl. 08 och 17). Så här har det sett ut sedan början av 1980-talet. Utvecklingen står i princip still. Varje månad tjänar genomsnittskvinnan 4 400 kronor mindre än genomsnittsmannen.

”I have a dream….that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin, but by the content of their character”.
Martin Luther King, 1963

FN beräknar att med en mer jämställd värld där kvinnor och flickor fick lika rätt till utbildning och möjlighet att röra sig fritt och makt att delta i beslut om ekonomi och politik skulle 100-150 miljoner människor lyftas ur hunger, lantbrukens produktivitet skulle öka med 20-30 procent,  fler skulle kunna få jobb och slippa leva i fattigdom.

Att satsa mer på flickor och kvinnor är en nyckel till all utveckling. Erfarenheter visar att ett barn till en mamma som fått gå i skolan har större chans att överleva sin femårsdag. En utbildad kvinna brukar dessutom alltid se till att också hennes barn får lära sig läsa och skriva. Flickors utbildning blir en förutsättning för samhällets utveckling.

Martin Luther King hade en dröm att hans barn skulle få leva i en värld där de inte bedömdes efter sin hudfärg utan utifrån innehållet i sin karaktär, det vill säga utifrån sin egen individ.

Jag har en dröm att alla människor oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning eller religion, ska få vara de individer de är, lika värde och rättigheter utifrån sin egen individualitet och att deras arbete värderas utifrån den kunskap de bär och bidrar med på lika villkor för alla. Alla kvinnor ska ha rätt till sin egen kropp, sin sexuella och reproduktiva hälsa och sina egna val.

Vi lever i en värld där vi alla har så många olika förutsättningar och drömmar. För många av oss handlar det ofta om värdering och möjligheter, förutsättningar i samhället men framför allt i vår yrkesvardag. Att bli tagna på allvar, att våra kunskaper och det vi bidrar med erkänns och värderas oavsett vilket kön vi har.

För en ung flicka i Afrika kan det handla om möjligheterna att få göra sina egna val i livet, om att välja make, när man vill skaffa familj och hur möjligheterna till en utbildning och andra förutsättningar till en framtid ser ut. För någon annan kanske det handlar om möjligheterna att få äga och bestämma över den bit jord hon själv brukar så att hon kan göra det på bästa sätt och möjligheten att få ge alla sina barn en utbildning och möjlighet till arbete och försörjning. För en tredje kvinna kanske det första är möjligheten att själv välja när och hur hon föder sina barn och har mödravård under sin graviditet för att minska risken för henne att dö i komplikationer under graviditet eller förlossning.

Vi har alla olika önskningar, drömmar och förutsättningar men gemensamt tror jag är önskan om jämlikhet – rätten till att vara den individ vi är och att få lika förutsättningar oavsett om vi är kvinna eller man.

Tillsammans måste vi skapa förutsättningar för en mer jämställd värld där allas lika värde också speglas i allas lika förutsättningar, möjligheter och villkor.

Sjuksköterskor och barnmorskor sätter ner fötterna och ropar STOPP!

Gränsen är nådd! Vi kan inte längre pressa mer ur dessa stenarna.

Som jag tidigare berört på flera sätt, vi som arbetar i vården har valt våra yrken för att vi vill göra gott för andra människor, vi vill hjälpa och vårda, ge vårt bidrag för att en annan människa ska få en god vård, en bättre upplevd hälsa, en fin förlossningsupplevelse eller ett värdigt avslut på sitt liv.

Vi har i många år bänt oss själva runt alla stolpar, i alla vinklar, kramat ur allt som fúnnits att krama för att ge människor som behöver oss i vården det allra bästa vi kan ge. Men, nu är det väldigt mångs som tänjt till bristningsgränsen och det är inte längre hållbart att fortsätta så här.

I DN idag skriver en tidigare patient om hur hon upplevde sina förlossningar och att det inte är för mycket begärt av en födande kvinna att få ha en barnmorska närvarande under sin förlossning med anledning av senaste tidens uppror och diskussioner kring att barnmorskor ska ges förutsättningar att endast ha en kvinna i aktiv förlossning för att kunna ge en god och säker vård, något som evidensen stödjer eftersom en närvarande barnmorska under förlossning ger en trygg kvinna, mindre komplikationer vid förlossningen och en bättre upplevelse och i nästa steg också en trygg föderska vid nästa graviditet och förlossning.

Vi har evidens på att sjusköterskenärvaro och sjukskötersketätheten ger ett snabbare tillfrisknande och en kortare vårdtid. Användandet av smärtlindring minskar om sjuksköterskorna har tid att vårda patienten. Ett värdigt slut ska vara en självklarhet i vården och då krävs tid för personalen att få ge vården på ett bra sätt, utan stress och med närvaro.

Nu säger personal ifrån på allt fler håll, med all rätta, MEN, det handlar inte om att gnälla!

För att få detta klart för alla som har tyckanden i detta, det handlar om att man på många håll idag inte längre kan garantera patientsäkerheten utifrån de förutsättningar man har. Man sätter ner fötterna för att situationen är ohållbar och för att allt påverkar varandra. Personalens arbetsmiljö är en förutsättning för att patinetens vårdmiljö ska vara bra och för att vårdandet ska fungera. Har personalen inte förutsättningar i sin arbetsmiljö och sin arbetssituation att bedriva en god och säker vård så riskeras också patientsäkerheten. För de som uppfattar det här som gnäll har jag en fråga – Vill du själv vårdas under de förhållanden som råder på en del håll, där sjuksköterskan kanske hinner titta in en gång på ett åtta timmar långt arbetspass och sätta in en burk tabletter men inte höra efter hur du mår eftersom hon inte har tid att lyssna på ditt svar eftersom så mycket annat väntar? Skulle du om du skulle föda ditt barn vilja bli lämnad ensam med din partner till dess huvudet var på väg ut för att sedan vårdas av en barnmorska som kommer inspringande för att finnas med på sluttampen innan hon raskt springer vidare till nästa så snart barnet är ute och det är konstaterat att inga stygn behövdes?

Visst det här är kanske extremsituationer på en del ställen men på andra är det vardagen, oavsett, kan vi aldrig tycka att det är okej. Så ska inte modern vård vara 2013!

Det handlar inte om att leta syndabockar,det handlar om att man ser ett behov av att vi gör någonting. En öppning till att man tillsammans med en samlad kunskap ska hitta möjligheter att göra en förändring som blir hållbar så att vi kan ge en god och säker vård.

Det är bra att man börjar säga ifrån!

Och det ska alla veta, man säger ifrån för patienternas skull! För er skull!

Om någon tror något annat så får det stå för er.

En härlig och tragisk upplevelse på en och samma gång.

Hur kunde vi låta det gå så här långt? Vi ska ju vara föregångare i god och säker vård, bra arbetsvillkor och arbetsmiljö för alla och på framkant i utvecklingen inom både vård och annat. Vad hände?

Vi har medarbetare med en unik kunskap och kompetens i vården i dag, inom alla yrkesgrupper, men vi lever kvar i stela hieriarkier, gamla tankesätt, gamla budgetar och ibland bakåtsträvande och utvecklingsmotstånd.

Vårdens organisationer har inte hängt med i samhällets utveckling. Vården och behandlingsmetoderna har hängt med, vårdyrkena har hängt med men resurser och ledning har inte gjort det, tyvärr.

Och vilka är det som får lida för det? Jo, i slutändan är det patienterna. I många år har duktiga, kunniga, kompetenta och hängivna medarbetare hållit vårdorganisationerna under armarna och vänt ut och in på sig för att ge patienterna det allra bästa så att de inte blir lidande av alla de brister vi sedan långt tillbaka signalerat.

Men….Nu har mjölksyran slagit till…och det ordentligt! Ingen orkar längre hålla uppe, ingen orkar mer. Ska man slippa mjölksyra måste ju energi tillföras både i resurser för att slippa både hålla uppe organisationen samtidigt som man ska ge god vård och belöning i form av ett rättvist värderande av den kunskap och den skillnad den kunskapen gör för att leverera en säker vård till medborgarna. Det här har inte skett och nu har vi nått vägs ände om man säger så, eller kanske en korsning där vägvalet måste göras.

Ska vi kunna ge landets medborgare den bästa vård vi kan med all den kunskap vi har och en säker vård baserad på evidens och forskning utifrån varje individs individuella behov så måste valet göras. Vill vi kunna vara stolta och trygga med den vård vi bedriver är det dags för en förändring!

Tillsammans är vi starka, tillsammans står vi upp för vår kunskap och den vård vi vill ge varje individ!

Vi hoppas att man vaknar upp nu och ger oss förutsättningarna för att kunna få vara stolta.

Det är rätt så lärorikt kan man verkligen säga. Att faktiskt veta vad man talar om när man träffar patienter är inte bara skönt, det ger mig trygghet, vilket jag hoppas att patienterna känner även om jag inte pratar med dem om mina egna erfarenheter.

Den sista tiden har det skrivits en hel del om barnmorskor, förlossningsvård och stora bristningar. Efter skandal-tv:s uppslag om kvinnor som drabbats på det värsta sätt man kan tänka sig av komplikationer i samband med barnafödande där läkarkåren uttalar sig om hur dåliga barnmorskor är, hur man mörkar och döljer stors bristningar och allt möjligt galet gör mig enormt bedrövad och ledsen. Precis som jag blir upprörd och ledsen över de stackars kvinnor vi fick möta i reportagen. Det är fruktansvärt att kvinnor i dag, med dagens moderna öppna vård ska behöva gå igenom något liknande. Har man verkligen inte fått hjälp när man har sådana problem? Det låter förfärande!

Tyvärr kommer det väl inom alla yrken att finnas enstaka individer som kanske skulle varit bättre någon annan stans, men det gör inte att man kan utmåla en hel grupp

 Men kanske måste vi alla ta oss en stor funderare över hur vi bemöter människor som söker vård för att få hjälp med sina problem. Vi måste ta alla som kommer till oss på allvar!

Man undrar verkligen vart det gått snett i dessa fall, det får vi kanske aldrig veta.

Vad jag dock vet, är hur det är att vara patient, att drabbas av just en sådan förlossningskomplikation och att bli omhändertagen av barnmorskor med en enorm kompetens och medkänsla som verkligen gör allt för att det ska bli så bra som möjligt för kvinnan de har framför sig!

På den tiden var jag själv inte barnmorska, men det var den erfarenheten, upplevelsen av att föda mitt barn med stöd av dessa fantastiska, kompetenta och kunniga yrkeskvinnor som gjorde att jag valde att utbilda mig och bli en av deras kollegor!

Visst händer det ibland att kvinnor som föder barn drabbas av komplikationer som stora bristningar, men vi ska också komma ihåg att för de flesta som drabbas går det bra. Bristningarna repareras av kunniga människor och läker väl utan att ge problem i framtiden. För de som efter 20-30 år får problem av något slag är frågan, beror det verkligen på den bristning man fick då eller på andra saker man varit med om under åren som följer?

Sveriges förlossningsvård är bland de bästa i världen, vi har bland de lägsta mödra- och barnadödlighetssiffrorna i världen. I Sverige får du tillgång till kvalificerad vård med kunnig och kompetent personal under graviditet, förlossning och eftervård. Du tas om hand av välutbildade barnmorskor med en akademisk yrkesexamen och när det behövs finns kvalificerade läkare att tillgå. Vi bedriver avancerad vård efter evidens, forskning och väl beprövad erfarenhet vilket gör att kvinnor kan föda sina barn under trygga förhållande i vårt land. Ibland kan det tillstöta komplikationer av något slag men då finns det hjälp att få. Möter du någon som inte tar dig på allvar så är det en enstaka individ och det får stå för den personen, men tänk då på att de allra flesta är kunniga, kompetenta och medkännande bra människor som tar dig på allvar, så ge då inte upp utan be att få träffa någon annan.

Vi ska vara glada att vi har en så högkvalitativ förlossningsvård i vårt land med kompetenta och kunniga barnmorskor som handlägger den normala graviditeten, förlossningen och eftervården och som också finns inom så många fler områden som rör vår sexuella och reproduktiva hälsa.

Jag är glad och stolt över att tillhöra denna yrkeskår!

Och jag vet vad jag pratar om – inte bara som barnmorska utan med patientperspektivet också.

När jag växte upp var det rätt okej ändå. Visst fanns det missnöje över saker och irritation över orättvisor men man fostrades till att tänka på andra människor, visa solidaritet och kämpa för rättvisa.

Idag blir jag skrämd när jag ser vilken utveckling vi går emot.

Nu är det ego som gäller. Var man för sig själv. Allt styrs av pengar. Verksamheter dras ner överallt, färre ska göra mer, allt för att ägare, aktieägare och höga styrande ska tjäna mer pengar och de som är själva kärna ska få mindre. SAS är väl ett utmärkt exempel, personalen får mindre lön och ska jobba fler timmar medan aktieägarna tar ut mångmiljonbelopp i bonusar. Hur illa rimmar det?

I vården är det likadant. Man ser inte längre än näsan räcker och knappt ens dit. Vården ska kosta mindre och mindre men ändå ska vi utföra mer och mer avancerad vård, hinna med flera patienter, göra fler saker även det som inte är vård för att de som tidigare gjorde det inte längre är anställda. Neddragningar, försämrade villkor, arbeta mer till mindre kostnad, budget i timmar där endast patientnära tid räknas trots att vi idag har mängder med administrativa uppgifter att utföra vilka då får utföras på patienttiden…. Ja, ni kan själva räkna ut hur ekvationen går ihop… eller inte går ihop.

Frågan är; Vems ansvar är det? Vad gör vi när ingen längre orkar, inga nya söker sig till våra yrken, när stressen gör att fler misstag händer? Vems är ansvaret och vem ska fixa det när tiden redan runnit ut?

Det är dags att vi alla sätter ner fötterna och hojtar STOPP nu, lägg av! Vi är här därför att vi bryr oss om andra människor, vi vill vårda, läka och göra gott, vi har kunskaper som gör skillnad, vi älskar våra yrken…..Men! Vi kan inte fortsätta så här, vi kan inte göra det här till varje pris! Vi måste få schyssta villkor att vårda, schyssta villkor att ge människor den allra bästa vård vi kan ge, schyssta villkor att lindra, bota och ge människor den bästa chansen att återfå och behålla sin hälsa.

Vi måste ge våra barn schyssta villkor att växa upp, växa upp till en värld där solidaritet och medmänsklighet fortfarande är det som räknas. En värld där man faktiskt tänker en bit längre än dit näsan räcker.

På radion spelas julsånger, i affärerna trängs man för att påbörja inhandlandet av julmaten och avsluta julklappsinköpen. Morgonprogrammets rimstuga var dock en tankeväckare…

En kvinna som köpt en gris via svenska kyrkan till någon behövande familj där ute…. Vilket fantastiskt initiativ. Samtidigt skrämmande…. Vart är vi på väg?

När jag växte upp var det välgörenhetsgalor för de svältande och i Afrika….nu har vi detsamma för människor som inte har mat i vårt eget land… Hur hamnade vi på denna vägen? I stället för att vi gjort världen bättre med att fler fått det bra så har vi vänt åt andra hållet, fler har det sämre… Och så hör man samtidigt argumenten från vår regering att det finns försörjningsmöjligheter bara folk vill arbeta, man måste bli hungrig och jaga…ett misstroende mot människor….

Det är väl klart att folk vill ha arbete och kunna försörja sig…men arbetslöshetssiffror på nästan 7,5%, bland unga på vissa håll runt 30%  och stigande säger väl en annan sak… eller? Företag som stänger fabriker, flyttar utomlands där det finns billigare arbetskraft, neddragningar inom vård och omsorg, allt ska kosta mindre och företagsägarna, aktieägarna ska ha mer vinst, därför plockas de som producerar bort och de som är kvar ska göra mer, inom vården ska vi springa fortare och göra mer på mindre tid med färre personal – vart tog kvalité och säkerhet vägen?

Jag hoppas alla fina kollegor som arbetar under helgerna slipper springa fortare i alla fall under några dagar.

Jag önskar alla som måste tillbringa julen på sjukhus en fin helg där de är, både patienter och personal och att alla får en riktigt God och Fröjdefull jul och alla andra också såklart och att alla får tillbringa helgen i värme och gemenskap oavsett var man är.

Då och då läser vi att man ska göra granskningar för att saker hänt, men fokuserar man då på vad individer gjort eller inte gjort eller fokuserar man på det som ofta är problemet, att förutsättningarn för att göra saker rätt och göra saker bra är dåliga eller inte finns alls?

Idag fullkomligt överöses vi av rapporter om neddragningar, besparingar och indragningar inom Landsting, Kommun och privata områden som friskolor och privata vårdinstanser. Och det man oftast drar ner på är de yrkesgrupper som arbetar allra mest patientnära, mindre grupper inom det stora som elevhälsa, försvarshälsa och grupper som arbetar närmst de mest utsatta, det vill säga patienterna.

Så hur ska vi få upp ögonen på de som tar dessa beslut att den vägen kommer att kosta i det långa loppet? Kanske får de en liten besparing här och nu men vem ska ta ansvar för den kostnad det kommer att bli i förlängningen? När man tar bort det hälsoinriktade arbetet som bland annat skolsköterskor och distriktssköterskor gör så är det inte så svårt att räkna ut att det kommer bli en ökad kostnad i framtiden eftersom vi får en sämre folkhälsa och därmed ökade sjukkostnader i framtiden. Ord som hälsoekonomi hörs sällan eller aldrig, folkhälsa diskuterar inte längre i de stora rummen. Allt handlar idag om kortsiktighet lite som den komersiella marknaden, att spendera här och nu även om man inte behöver och även om saker inte håller mer än ett år tills garantin går ut och vi måste spendera ytterligare kapital på att köpa nytt så kör man besparingar som ger effekt här idag men som imorgon kommer fördubbla kostnaderna, vem tittar på det?

Ett annat problem i detta är murarna mellan olika huvudmän och instanser som hindrar arbetet för individens hälsa och välbefinnande och försvårar arbetet för personalen inom hälsoområdena. Idag finns inte ett naturligt säkerhetsnät där individen är i fokus och som kan säkerställa de olika vårdbehoven, tungrodda system och förfarande med remisser och annat där gången ofta är seg och trög gör att de som blir lidande är de som behöver hjälpen bäst eftersom det oftast är de som hörs minst.

Vi har många yrkesgrupper som är inriktade på hälsa, tillfrisknande och återhämtning för en långsiktig hälsa hos befolkningen men andra i styrande positioner utan kunskap om detta arbete tar besluten och konsekvenserna får en kostnad som får bäras av medborgarna i slutändan. Vem ska stå till svars för det? Och vem ska bära kostnaderna för dessa belut i det långa loppet?

Visst begås det misstag ibland, det här handlar inte om det. Det här handlar om att ge förutsättningar för oss inom olika delar av hälsovård och sjukvård att göra vårt allra bästa, att arbeta fram säkra system och jobba för en bättre hälsa hos alla medborgare för att i ett längre perspektiv få en bättre folkhälsa och  en bättre samhällsekonomi med hälsoekonomisk vinst.

Vi har duktiga och välutbildade skolsköterskor på våra skolor, de är viktiga för våra barns hälsa och välbefinnande. Vi har duktiga och välutbildade kollegor inom primärvård, företagshälsovård och psykiatri som arbetar för befolkningens hälsa och välbefinnande både fysiskt och psykiskt. Vi har välutbildade och duktiga biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor som säkerställer möjligheterna till snabba och säkra analyser och röntgen- och bilddiagnostik som ligger till grund för möjligheterna till snabba diagnoser och möjligheter till snabb behandling och tillfrisknande för den som drabbas av sjukdom eller skada. Vi har duktiga och välutbildade barnmorskor som arbetar för kvinnors hälsa under hela livscyklen och för att säkerställa möjligheterna till en normal graviditet, förlossning och post partumtid för kvinnor som väntar och föder barn och de nyfödda.

Vi har yrkesgrupper med massor av kunskap och som har ett fokus, hälsa och välbefinnande för individen – men vilka förutsättningar får vi för att kunna göra vårt jobb på allra bästa sätt?

Var är den ömsesidiga respekten för varandras kunskap och kunskapsområde?

Jag kan bli så frustrerad av att vi inom vården bara köper saker rakt av mest hela tiden.

Vet inte hur ni har det hos er, men den erfarenhet jag har från flera håll är att de flesta av oss bara köper saker. Kommer en läkare med någonting, att nu sak vi göra så här och så här, även om det handlar om vårt arbete och det som vår kunskap och kompetens ansvarar för så bara köps det och så ska vi helt plötsligt göra så som de säger.

Varför då?

Jag kan ge er några exempel; en dag kommer någon av läkarna och lägger fram att nu ska ni barnmorskor göra så här för det har vi kommit fram till utifrån det och det och vad gör vi? Jo, vi bara sitter tysta och köper det! Trots att det handlar om VÅRT kunskapsområde, VÅRT yrke, VÅRT ansvar OCH vi kan plocka fram vetenskapliga studier framtagen av vår egen yrkesgrupp som säger motsatsen…!!!

Ett annat exempel; en läkare tycker att nu ska vi använda den här modersmjölksersättningen för den är bättre. Som de flesta kanske vet har vi fortfarande en aktiv bojkott mot Nestlé! Och då börjar det pratas om från ansvariga att jaha, då måste vi byta produkt. Varför det? Finns det någon evidens bakom påståendet att den produkten är bättre än den andra? Eller handlar det bara om eget tyckande?

Vi ska ju trots allt grunda vårt arbete på evidens inte på tyckande, men efterfrågar vi det innan vi ändrar saker och ting? Nej, oftast inte!

Ytterligare ett exempel, där många av oss säkert känner igen sig och säkert är en aning skyldiga, jag själv också, är att vi ofta gör saker för att vi alltid gjort så, och sedan lär vi våra nya kollegor att så har vi alltid gjort. Ja, men varför? Är det för att det är det bästa eller finns det kanske något annat sätt som är bättre och som faktiskt har evidens bakom?

Eller när man får till sig när man lyfter en sak att nu har det kommit ny vetenskap som säger att det är bättre att göra på detta viset och man får kastat tillbaka att ja, men det gäller ju inte här hos oss. Varför då? Varför skulle inte en vetenskapligt framtagen kunskap gälla oavsett vart studien är gjord när patientkategorin är densamma på båda ställena?

Står vi upp för vår kunskap och vårt egna kunskapsområde när vi gör så här?

Vi måste börja ta vårt ansvar som professionella yrkesutövare och tillhörande en profession med ett eget kunskapsområde och säga ifrån. Om inte för vår egen skull så för vår yrkeskår och framförallt för våra patienter! Våra patienter har rätt till den kunskap vi har och rätt till den vård vi ger dem och att vi utför den på bästa sätt och utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Våra patienter har rätt till den normala graviditeten, förlossningen, postpartumtiden, sexualiteten, och allt det som ingår i barnmorskans kunskapsområde, utan att det görs sjukt eller medikaliseras när det inte ska vara så.

Vi måste vara kollegiala och stötta varandra inom vår yrkeskår, hjälpa nya kollegor att bygga upp kunskap som man bara får genom erfarenhet, använda den evidens som tas fram av våra egna kollegor utifrån vårt eget kunskapsområde och hjälpas åt att stå upp för det!

Detta gäller även för sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Vi tillsammans måste värna om varandra och våra kunskapsområden och stötta varandra och lära av varandra.

Tillsammans blir vi starka!

Ingen annan kan hävda företrädesrätt eller tolkningsföreträde till vår kunskap, våra kunskapsområde eller vårt yrkesutövande.

Därmed inte sagt att vi inte ska arbeta tillsammans i team med andra yrkesgrupper för att kunna ge patienterna den allra bästa vården, men det handlar om ömsesidig respekt för varandra och varandras kunskap!