Är du en Iór?
Och hur många Pippi Långstrump krävs det för att överväga en Iór?
I dagarna hade jag åter igen förmånen att få lyssna till en inspirerande och energifylld kvinna som arbetar som mental tränare och coach. Jag blev lika inspirerad som första gången jag hörde henne.
Den stora saken är, hur påverkar vi varandra? Och hur påverkar andra oss i vår yrkesvardag beroende på hur de är? Och vad kan vi göra åt det?
I nästa steg, hur kan vi stärka oss själva och varandra i våra professioner, för att vidare kunna påverka våra villkor, vår arbetssituation, vår arbetsmiljö, hur vi är i patientvården och hur bra den vården blir, men också hur vi har det privat?
Det enda jag kan göra något åt är mig själv, hur jag är och tänker. Att tänka positivt kanske behöver bli en träningssak för oss, likväl som vi promenerar för att träna kroppen behöver vi träna sinnet med hur vi tänker. De mentala hinder vi har är det bara vi själva som skapar och därför också bara vi själva som kan ändra på. Kroppsspråket är en enormt viktig del i detta. Visar jag med kroppen att allt är negativt så spelar det ingen roll vad min mun säger, människor runt omkring mig uppfattar det ändå som negativt. Det påverkar inte bara mig själv utan alla runt omkring mig. Med en negativ attityd kan jag faktiskt förstöra någon annans dag! Vill jag verkligen det?
Kan man säga att det på sätt och vis ingår i att vara professionell att ha en positiv attityd eftersom det påverkar även i mitt yrke, hur jag är i mötet och vården av patienterna?
Det handlar ju inte om att gå omkring och skratta, utan om en inställning till tillvaron. Se möjligheterna, bryta gränserna, släppa en dålig sak och gå vidare. Tror man på att någonting ska gå bra så gör den det till slut. Kanske inte första gången och inte andra heller men till slut. Det är lite som när man ska grädda pannkakor, eller lära sig göra det… (vilket är min stora utmaning). Första gången går det år skogen och blir mer pannkaksmassa, andra får man till pannkakan halvvägs genom vändningen innan den mosas, kanske tredje och femte gången också, men med övning så får man till slut en hel pannkaka som håller genom hela gräddningen tills den ska ätas upp J. Vad jag menar är, eftersom pannkakor är så gott så ger man ju inte upp, det ska bara gå. Likadant är det med alla saker, med rätt inställning och träning så går det till slut. Som den första kilometern jag kunde springa efter min ryggoperation efter att ett halvår tidigare legat i fruktansvärda smärtor och inte ens klarat gå 15 meter ut till postlådan.
Vi säger att vi är varandras arbetsmiljö, vi är också patientens vårdmiljö. Vi har ett ansvar. Vare sig vi vill det eller ej så påverkar vi varandra och vi påverkas av andra. OCH det vi kan göra är att börja med oss själva. Utmana tanken, bli en Pippi och låt dig inte dras ner av Iór. Hitta en Pippi till, tillsammans gör vi skillnad J.
Genom en positiv attityd kan jag också bli mer professionell i min yrkesroll.
Bemötandet är ju idag det patienter ger mest klagomål på, vilket vi måste ta på allvar.
Visst vet jag att det finns massor med saker som påverkar, många som vi inte kan rå över, men hur jag är kan jag i alla fall påverka (även om det kan krävas lite träning) 
.