Under sommaren fick jag förmånen att arbeta med en snart färdig sjuksköterska som fick mig att åter koppla tillbaka till ett av mina tidigare inlägg om mentorskap.
Med sista terminen kvar har hon börjat botanisera bland alla olika arbetsgivare och högskolor inför framtiden. En viljestark och fokuserad tjej som är inne på att så småningom läsa vidare till specialistsjuksköterska men som på vägen vill hitta en arbetsplats där hon kan få den allra bästa starten på sitt yrkesliv.
Kloka tankar om möjligheterna till trainee eller liknande för att under de bästa förhållanden kunna skapa sig en stabil plattform att stå på i sitt yrke och få tid att vara ny, samla på sig kunskap och erfarenhet för att kunna bli en trygg och självständig yrkesutövare, precis det som vi också vill ha.
Vad gör vi och arbetsgivaren då för att ge våra nya kollegor just detta, en bra ingång till en stabil grund i sitt yrke?
Efter mitt tidigare inlägg som också publicerades i Vårdfokus fick jag respons från en sjuksköterska på Ljungby lasarett som ville berätta om hur de jobbar med detta och hur deras arbete startade i slutet av 1990-talet. Jag blev för det första jätteglad av responsen och taggad av att få höra mer om hur det fungerar. Jag spinner just nu i min tankeverksamhet på hur man ska kunna göra något av detta och jag hoppas kunna få till något som kan inspirera och kanske så frön till att fler arbetsplatser utvecklar det här. Så jag kommer med all säkerhet återkomma fler än en gång om detta eftersom det är något som legat mig varm om hjärtat sedan jag blev färdig barnmorska.
Det jag ville spinna vidare på i detta inlägget var våra studenters och nya kollegors kloka tankar om yrket och professionen. När man kommer in utifrån är det så mycket lättare att vara open minded, se saker med andra, klarare och mer öppna ögon än om man gått i samma rutiner år efter år utan någon särskild stimulans eller utvecklingsarbete. Jag har träffat studenter som berättar om sina tankar kring att med bra handledning få börja arbeta och fördjupa sina kunskaper, sätta sina förvärvade kunskaper in i praktiken och genom stöttning av oss kollegor skapa sig en bra grund att stå på i sin yrkesutövning. Det är ett av de möten som ger mig en kick, att vilja göra något mer, hitta sätt att utveckla, möjliggöra. Men de ger mig också en reflektion som kan göra mig en aning nedslagen…. Varför är detta inte redan en självklarhet?
Varför tar vi som kollegor inte vårt ansvar och stöttar våra nyfärdiga kollegor till en bra start på sitt yrkesliv?
Visst har arbetsgivaren ett ansvar att ge förutsättningar och se till att detta finns men vi som kollegor i yrket har också ett ansvar!!! Det är ju våra nya kollegor och arbetskamrater vi pratar om, visst vore det väl självklart att vi delar med oss av våra erfarenheter och stöttar de som kommer nya in i yrket! Vi ska ju jobba tillsammans och vi bär alla på massor med kunskap som inte finns med i böckerna och som vi med glädje borde dela med oss av. Dessutom vill vi ju ha trygga kollegor att arbeta med så att patienterna kan få den bästa vård vi kan ge.
Stort tack till våra fantastiska vikarier för ett gott arbete denna sommar och för att ni är så kloka och dessutom vill dela med er av den glädje ni har och era kloka tankar om framtiden i yrket. Varmt välkomna åter 