Får börja med att ursäkta att jag inte varit aktiv på några veckor…
semestern innebär för en del av oss en massa fixande och annat som man inte hinner med i vanliga fall, blandat såklart med ett par dagar semesterfirande på olika platser 
.
Tankarna har dock hela tiden återkommit till jobbet, det är ju en stor del av ens tillvaro, särskilt vår typ av arbete och när man dessutom arbetar heltid och spenderar så stor del av sin vakna tid där. När semestern börjar närma sig slutet kommer funderingarna på hur ska resten av sommaren se ut på jobbet? I min branch innebär sommaren ofta en hektisk tid. Visst har vi mycket andra delar av året, våren bland annat, men på sommaren är vi dessutom färre personal, det är svårare att få tag i folk när saker krånglar eftersom man har semester och alla ersätts inte och alternativa lösningar ordnas inte utan man får helt enkelt vänta till personerna är på plats igen…. :S
Det tråkiga med tidig semester är att man kommer tillbaka förhoppningsvis en aning utvilad till andra halvan av sommaren som oftast innebär fullt upp, mycket att göra, minimalt med personal och underbemanning om någon blir sjuk eftersom bemanningen oftast är så tight att det inte finns marginaler att täcka uppkommen sjukfrånvaro. Så när hösten väl kommer och buisness is back as usual så är man lika trött och sliten som innan semestern och då är det ett helt år till nästa gång. Inte det allra muntraste att fundera över när semestern snart är slut för denna gång. Frågan är väl varför våra arbetsvillkor ska vara så pass att man ska behöva gå och känna sig sliten och slutkörd år efter år…..
Till detta har man kommit på att arbetsgivaren kan spara pengar om vi som arbetar närmst patienterna går tillbaka till de gamla antika scheman med varannan helg-arbete. De flesta av oss har kanske familj som bara är lediga på helgerna så när ska man då få tid till samvaro med familjen kan man undra?
Visst fanns det en tid när våra yrkesgrupper hade sina så kallade kall till yrket, då man levde på arbetet och inte hade familj utan spenderade större delen av sitt liv på arbetet. Men verkligheten är inte längre sådan!
Vi är numera en yrkeskår med an akademisk utbildning och ett eget kunskapsområde som arbetar utefter vetenskap och erfarenhet för att göra skillnad för människor i vården, hjälpa männsikor tillbaka till hälsa och behålla hälsa utifrån den kunskap vi har. Men med allt mer försämrade villkor, dåliga arbetsvillkor, arbetstider och löner kommer våra yrkesgrupper snart att vara en enorm bristvara. Frågan är hur arbetsgivarna som ansvarar för vården tänker lösa det?
Det är onekligen en ”spännande” höst som väntar.
Inte utan att tanken ibland försvävar en om man skulle fundera på ett byte av yrke…. men eftersom jag ännu älskar mitt yrkesval så jobbar jag på och försöker göra det jag kan för att förändra, förbättra och arbeta för bättre villkor och en bättre fungerande vård