Vardagen ser inte alltid så rolig ut.
Jag antar att fler kan känna igen sig i den vardag jag befinner mig i just nu på mitt arbete.
Allt cirkulerar nu kring pengar, neddragningar och kortsiktiga lösningar för att klara kassan för stunden. Ingen tittar längre än näsan räcker för att se om det blir någon påverkan strax framför. Ingen tittar särskilt djup på konsekvenserna någon centimeter framför näsan, strax där vid sidan om det lilla blå kassaskrinet.
Samtidigt som vi som befinner oss i den direkta patientvården ska göra mer saker, på kortare tid, med färre personal till förfogande, ska vi också låtsas att vi kan göra allting bättre än innan, jobba patientsäkrare och lura oss själva att tro att vården utvecklas och drivs framåt. Ja, det finns hur mycket som helst att skriva i denna banan och jag anar att många känner igen sig i det här.
Man kan lätt bli nedslagen och tappa suget helt för att jobba, utvecklas och ta in ny kunskap, se framåt och fundera över hur vi kan göra saker bättre, hur vi kan förnya och utveckla vården framåt för att upprätthålla en god och säker vård utifrån ett förändrat samhället, förändrade krav och en ny generation patienter.
Men här måste vi stanna upp. Tänka efter. Det finns något annat också….
Vad är det då som gör skillnaden?
Jo, patienterna så klart! =)
I alla fall för mig.
Jag kan komma till jobbet och inte alls vara särskilt sugen på att jobba eller känna någon inspiration, men när jag möter mina patienter, var och en i ett samtal, kort eller långt så kommer geisten, viljan att hitta nya sätt att arbeta så att vi kan göra det så bra som möjligt utifrån varje individs behov. Jag känner en önskan att få hitta vägarna och sätten att arbeta som gör det möjligt att kunna möta varje patient där just hon är, här och nu. I vårdvardagen är det dock svårt att få möjligheten att hitta huret just nu, men jag lever på hoppet att någon dag få möjlighet att jobba med just detta.
Just nu är det patienterna som ger mig den stora glädjen i mitt yrke och det vill jag verkligen tacka dem alla för!
Det är för dem jag finns i mitt yrke och det är ändå ett val jag har gjort. Jag vill arbeta med människor och jag är stolt över mitt yrke och min kunskap och det tillsammans med den respons jag får från patienterna ger mig styrkan att fortsätta jobba, fortsätta kämpa för att vi ska få bedriva en god vård för de som behöver oss.
Kanonbra inlägg, jag håller med dig helt och fullt. När jag läste chefsbrevet på Karolinska för någon vecka sen, som återigen tog upp besparingar och att fokus inte tillräckligt legat på personalkostnader ännu i år, kände jag en total uppgivenhet! Hur många gånger står man ut med att höra alltihop utan att kräkas? Tänker återigen på att man kan ha andra spännande yrken. Satt och grubblade på vilket yrke.
Men slutsatsen blev som vanligt, -jag älskar mötena på mitt jobb. Att känna meningsfullheten med sitt arbete. Och ansikten på alla de patienter jag mött, som har gjort gjort så stort intryck på mig. På deras mod, våra skratt ihop, glädje och sorg som jag fått delta i, och när min insats betytt en skillnad för dem. När det kommer till kritan kan jag inte tänka mig något annat jobb. Fast får väl se hur länge det håller. Jag vill inte på sikt bli tvingad att jobba på ett sätt som jag inte kan stå för pga de eviga besparingarna. Jag vill kunna göra ett bra jobb.