Det händer ofta att jag tittar på patienter på väg hem och inser att de snart kommer i retur. Att de kommer hem för att ganska snart komma in på sjukhuset igen och i remissen kan det stå allt från ”nedsatt allmäntillstånd” till ”ohållbar hemsituation” eller ”social svikt”. Långsiktiga problem som är väldigt svåra att lösa på en slutenvårdsavdelning inom akutsjukhuset.
Många faller hemma. Många som kommit till åren går ostadigt, har nedsatt syn, nedsatt hörsel, ortostatism, svaghet i benen, medicinbiverkningar, yrsel, smärta. Listan kan göras oändlig. Och när jag skickar hem en patient som på avdelningen fallit mer än en gång är det inte svårt att inse att en fraktur, ett benbrott, kommer tillstå förr eller senare. Att patienten kommer få uppleva åter en sjukhusvistelse inom en snar framtid eftersom problemet inte är löst. Eftersom sjukdomen inte är botad, eftersom vi blir äldre och har ett system anpassat efter budget snarare än behov.
På vår avdelning, en akutvårdsavelning för multisjuka äldre är det som händer efter sjukhusvistelsen en av de bitar som är viktigast att hålla ögonen på. Hur det ska fungera hemma med mediciner, mat, kläder och toalettbesök. Att såren läggs om på rätt tider och att någon hjälper den ostadige att inte falla. Och samtidigt som det är en av våra viktigaste uppgifter är det en av de mest frustrerande. För vi har inte beslutsmakt på insatser utanför sjukhuset.
Hur kan du skicka hem min mamma? Min pappa? Min hustru eller make – hen kommer aldrig klara sig hemma! Nej. Jag vet.
Och jag tycker också det är orättvist. Jag önskar också att hen fick mer hemtjänst, fler hemsjukvårdsbesök, en plats på korttidsboende eller vård- och omsorgsboende. Jag tycker att hen behöver det och jag önskar att hen inte behövde åka in till sjukhuset för att få hjälp med ett problem som sjukhuset inte har någon makt att lösa.
Hur kan du skicka hem min mamma? Min pappa? Min hustru eller make – hen kommer aldrig klara sig hemma! Nej. Jag vet.
Men jag kan inte förändra faktum att lagen säger att hen inte är tillräckligt sjuk, tillräckligt hjälpbehövande eller tillräckligt gammal för att få mer hjälp. Att kommunens resurser är små och att även biståndsbedömare, distriktssköterskor och hemtjänst har en budget att hålla. En budget som inte anpassar sig efter vilka människor den ska omfatta.
Hur kan du skicka hem min mamma? Min pappa? Min hustru eller make – hen kommer aldrig klara sig hemma! Nej. Jag vet.
Och jag är hemskt ledsen att jag inte kan ändra hur svenska folket röstar och hur vi valt att bygga upp sjukvården i vårt land. Jag är hemskt ledsen att jag inte kan låta sjukhusavdelningen bli ett vård- och omsorgsboende för de som skulle behöva det eller säga att din anhörig fick stanna ändå.
Hur kan du skicka hem min mamma? Min pappa? Min hustru eller make – hen kommer aldrig klara sig hemma! Nej. Jag vet.
Jag är hemskt ledsen att jag måste skicka hem din anhörig eftersom jag inte kan påverka med mer än min åsikt. Jag är hemskt ledsen eftersom jag vet att vi snart ses igen och oavsett hur vi vänder oss kommer vi ingen vart förrän din anhörig är så sjuk att det är fysiskt omöjligt att vara kvar hemma. Eftersom jag ser varje dag hur vårt välfärdssystem inte fungerar och hur lite jag kan påverka det.
Hur kan du skicka hem min mamma? Min pappa? Min hustru eller make – hen kommer aldrig klara sig hemma! Nej. Jag vet.
Och jag står med öppna armar nästa gång hen kommer in till sjukhuset. Och jag hoppas hen vinner mot systemet den gången och kan få hjälp baserat på behov snarare än på ekonomi och politik.
Men jag är ingen magisk ande, trollkarl eller god fé. Jag har ingen trollstav och all mina önskningar går inte i uppfyllelse. Jag är sjuksköterska på en avdelning. Och jag är ledsen att jag inte kan påverka mer. För jag vet att din anhörig inte kommer klara sig hemma.
Min eviga fundering är ”hur ska jag klara av att arbeta som sjuksköterska när det ser ut precis som du beskriver det, att se alla dessa patienter som inte får den vården man önskar dem”. Jag har varit på många olika platser inom vården, landsting, privat och kommun och det ser likadant ut överallt. Jag har starka funderingar på att byta yrkesbana för jag orkar inte möta detta dilemma varje dag… Jag gör inte det jag vill, vårda med mina gröna fingrar..
Jag tror det går att förändra men förändringen tar tid – och både kraft och energi. Något som inte räcker för alltid och jag känner själv trots min korta tid som sjuksköterska att jag inte är säker på att jag kommer orka se saker som jag på grund av arbetsläget inte har möjlighet att påverka. Men jag tror det går.
Starkt inlägg!
Jag har arbetat i hemsjukvården i sommar. Som sjuksköterska hos ett bemanningsföretag. Trots min breda behörighet som multikompetent (sjuksköterska, barnmorska, distriktssköterska mm mm) tillåts jag bara se och göra det som står på uppdragslistan ”Ge Apodos och ögondroppar enligt ordination”. Trots att jag ser mångfacetterad nöd hos olika vårdtagare, brist på kompetens hos personal, ses det med oblida ögon om jag bistår i mer än uppdraget mnedger. Jag riskerar därmed arbetet.
Rapport ges skriftligt till PAS som i sin tur kanske har bara 10% av min bakgrund och yrkeserfarenhet. Men så är hemsjukvården upplagd i dag.
Väldigt spännande att läsa och ledsamt förstås. Ekonomin styr ju till det yttersta och det är nog där jag blir som mest frustrerad. När det inte finns tid eller möjlighet att använda sin kunskap trots att man ser att den behövs.
Mej oj! Du satte verkligen min vardag på pränt. Jobbar på en ”slask-avdelning”, dvs akutvårdsavdelning med främst kirurg (av främst kärl och urologi-patienter, och allt möjligt akutkirurgiskt när det är fullt någon annanstans)- men även ortopedpatienter. Dessa patienter som faller och faller är det sorgligaste. Vi vann patientsäkerhetspris för vårt fallskåp. ”En syn för kulisserna”, skulle jag kalla det. För hur mycket halksockor, rörelselarm och mattor jag än lägger ut, hur mycket jag än tjatar, du får inte gå upp själv, du måste använda din rullator, så ligger de på golvet ibland. De sköraste, mest förvirrade, som hamnat hos oss av en annan anledning. Det händer att de åker ifrån oss med en bruten höft. Resurserna finns inte att ha ögon på alla dessa, varje stund. Men de anhöriga undrar förstås vad vi håller på med.
Och hemgångarna sen. Nej. Jag har inte makt att placera din anhörig på kortidsboende. Det är inte alltid din anhörig ens vill, och då kan inte ens biståndshandläggaren bestämma detta. Igår fick jag vara med om något alldeles speciellt. En syskonskara vars far var inlagd, var oense om vart fadern efter vistelsen ska någonstans. Kortidsplats (som jag vill rekomendera men inte får) eller hem. Och få fraktur nummer 3 i år?!. Hur kan jag veta vilka av dessa 6 barn som är överens. Nej, det var bara att ringa runt till alla. Min chef ifrågasatte detta. Men vems ansvar blir det när bara 3 fått information om vårdplaneringen och har chansen att tycka? MITT såklart.
Igår var jag som många andra dagar inte sjuksköterska längre. Jag var telefonist, sekreterare, medlare, husa, ”mamma”, kurator, psykolog.
Det är den där maktlösheten som ibland äter upp en känner jag. Att inte kunna påverka mer och att någonstans vara symbol för ett byråkratiskt system som långt ifrån alltid fungerar optimalt. Men också att få ha alla de rollerna du beskriver och att klara av att ikläda dem är ganska häftigt.
Och ibland känns det som att om jag kan vara flexibel, medla, tänja på gränserna för min yrkesroll så kanske fler kan det. Trots att det inte borde behövas.