När någon är sjuk blir det snabbt svårt att få ihop schemat. Framförallt under sommarmånaderna när personalstyrkan redan är nere på minimun för att möjliggöra semestrar. Vi är sårbart få och ska samtidigt skola in sommarvikarier, hantera akuta situationer och erbjuda en bra vård med hög patientsäkerhet. Som Siv skriver i inlägget plötsligt kom sommaren - ”hur kan vi acceptera detta år efter år?”
När det strejkades i vårdförbundets anda var det samhällsfarligt om för få var kvar på avdelningarna vilket gjorde att strejken inte kunde ge någon egentlig effekt på verksamheterna. Bara någon månad senare var det sommarschema och bemanningen på en del avdelningar var lägre än den varit då det under strejken kallades ”samhällsfarligt”.
Det är svårt att erbjuda en bra vård med otillräckliga resurser. För någon vecka sedan läste jag om att någon på twitter besökt en psykiatrisk akutvårdsavdelning. Hen hade där fått vänta åtta timmar och skickades hem trots starka självmordstankar och självskada.
”Vill ni veta hur ett besök på psykakuten kan vara? 8 timmars väntan för 10 minuters samtal med läkare…” ”…att själv behöva be om förband för att lägga om sina sår, att inte få någon tillsyn trots ångest och skickas hem under en ångestattack.”
Det är svårt att bli annat än förfärad. Jag tänker att det kanske var ovanligt mycket att göra på akuten just den dagen. Också tänker jag att det alltid är ovanligt mycket att göra om arbetsbelastningen är för hård. De som behöver vården får lida. Och de som ger vården får lida. Samtidigt tänker jag att det oavsett anledning är absurt att svensk sjukvård inte har mer att erbjuda.
Längre ner i twitterflödet ser jag en sjuksköterska som twittrar
”Katastrofalt dålig arbetssituation på psykakuten. Om ingen förbättring sker inom närmsta tiden kommer jag överväga att säga upp mig.”
Det visar sig att de den dagen varit tre personal varav en läkare som skulle täcka den psykiatriska akutvården för en hel stad. Vad gör man när det inte finns personal? När behovet är lika stort som alltid men resurserna för att täcka det inte existerar? Man fortsätter. För det finns ingenting annat att göra.
Man skriver avvikelser, försöker klona sig och hoppas vid gudarna att inte för många patienter blir lidande. Man försöker ryta ifrån med den röst man har kvar och hoppas att man orkar. Ett tag till. För annars är det ytterligare en som saknas på golvet. Och väntetiden för den som behöver hjälp ökar ytterligare.