Det här är inte en depression. Det är en helt naturlig reaktion på att hon snart ska dö. Det är ingenting vi kan medicinera bort. Men ibland önskar vi att vi kunde göra det. Medicinera bort den helt naturliga sorgen. Den normala reaktionen på något som är svårt att möta.
Jag besökte en utställning på fotografiska museet igår av fotografen Sally Mann och det fick mig att fundera över hur vi behandlar döden inom vården. En del av Sally Manns fotografier handlade om döden. Om hur kroppar som förmultnat övergår till en del av naturen och hur döden är en del av livet. En del bilder var fascinerande, vissa var vackra och andra var äcklande. Men det som hänförde mig i hennes fotografier var nakenheten. Hur oförställda samtliga fotografier var och därmed blev verkliga.
Människor dör, det är det enda vi vet med full säkerhet kommer hända oss alla. Och utan visshet om vad som kommer sen, efter det där slutgiltiga, så skapas rädslan. En rädsla som är svår att möta eftersom det inte finns någon tröst. Och kanske är det därför vi ofta försöker undvika att möta den?
Jag jobbar inom geriatriken. Alla mina patienter är över 65 år vilket idag inte är särskilt gammalt. Men majoriteten av mina patienter är över 80 år och har mer än en obotlig sjukdom. Det kan handla om hjärtsvikt, om KOL eller cancer. Vi undviker uttrycket ”medicinskt färdigbehandlad” eftersom de allra flesta av våra patienter behöver fortsätta sin behandling även efter att de blivit utskrivna. Och många har en föraning om att de inte kommer överleva.
Inom vården möter vi det där som vi går till fotografiska museet för att titta på. Vi möter dödligheten och nakenheten. Vi möter rädslan som de allra flesta vill undvika och vi möter sorgen efteråt. Ibland känns det absurt att tvätta en kropp som inte längre lever, att klä på någon som inte andas eller att stänga ögonlock för att det ska se fridfullt ut. Samtidigt tror jag det lär oss att handskas med döden, med dödligheten och rädslan för den.
Det blir aldrig vardag att möta någon som är döende men det slutar ganska snart att vara skrämmande med en kropp utan liv. Det är en absurd men samtidigt naturlig del av yrket och tvingar oss att möta det som jag tror de allra flesta vill undvika att tänka på. Undvika att prata om. Även inom vården kan det vara svårt att prata om.
Men om vi inte ska göra det ännu mer skrämmande och kanske rentav tabubelagt att vara rädd för sin egen död så måste vi göra just det. Vi måste prata om och möta förgängligheten som trots allt är en del av livet.