Jag har inte varit sjuksköterska särskilt länge. När jag träffade två kollegor över en öl i helgen som varit färdiga lika länge som jag slog det mig hur mycket man hinner vara med om på ett år. Eller två år. Jag vet inte om jag ska kalla det tur eller otur men på praktikplatser och arbetplatser jag varit på har det hänt helt sjuka grejer.
Det har varit precis som att hjärtstopp, ovanliga sjukdomar, situationer och absurditeter dragits likt magneter i min riktning.Under utbildningen var det som om jag kom ur en teveserie när jag berättade om mina praktikplatser för oavsett om det gällde en vecka eller tio hade det alltid hänt något mer eller mindre häpnadsväckande. Lyckligtvis har jag inte haft samma inverkan på omgivningen sen jag blev färdig sjuksköterska.
Jag fick se hjärtstopp under mina praktiker. Jag fick se patienter som kräktes blod tills de dog. Jag fick träffa barn med blåmärken som inte kom av lek och när det skedde ett mord i Landskrona låg förstås min praktikplats vägg i vägg med porten där en kvinna blev brutalt mördad. Och det är bara en bråkdel. Det händer mycket inom vården och runtom vården. Har man tur – eller otur, det beror på hur man ser det, hinner man se en hel del.
Jag är 23 år. Jag är ung. Jag har varit sjuksköterska i strax över ett år. Jag är fortfarande ny. Jag är fortfarande oerfaren. Men tack vare att jag haft en magnetisk kraft för underligheter har jag hunnit se mycket för att ha varit färdig så kort tid och det är jag tacksam för.
Jag tyckte det var skitläskigt första gången jag var med om en akutsituation som ansvarig sjuksköterska. Jag fick ge order åt kollegorna, sätta nålar under stress och rapportera till intensivvårdspersonalen som kom efter vad som kändes som evigheter. Efteråt skakade jag, satt i fönsterkarmen och kramade min bra mycket mer erfarna kollega som tack och lov var där. Men jag hanterade det. När patienten fick svårt att andas blev jag inte särskilt rädd – jag har hunnit se andningsdepression, koldioxidnarkos, astmaanfall och patienter med en andningsfrekvens på 40.
Och det är skönt att ha sett det, att ha stått bredvid och bara observerat. Jag har sett arbetskamrater få ep-anfall, svimma och brista ut i gråt. Jag har själv brustit ut i gråt och blivit tröstad. Jag har blivit hotad av anhöriga med och utan vapen och jag har blivit utskälld utan anledning. Och även om det är rätt jobbigt att dra till sig dramatiska, etiskt svåra eller rent knäppa situationer ibland så är det i efterhand en enorm tillgång att ha sett allt det där och bli lite mer erfaren på så väldigt kort tid. Att ha fått både oväntade och underliga erfarenheter.
Åh, Sandra! Du skriver så medryckande och intresseväckande. Jag finner mig sittandes här i stolen med en önskan om att jag kanske också skulle bli sjuksköterska. Jag vet ju att det inte är mitt kall här i livet, men det verkar så spännande!!
Tack för att jag får läsa dina steg.
Kramar Helena
Tack! Vad glad jag blir, om någon inspireras till att läsa till sjuksköterska vore det förstås fantastiskt! Hoppas du fortfarande trivs på din utbildning. Många kramar
Ja, det må jag säga! Och även om vissa händelser är jobbiga i stunden, berikar de.
Visst gör de det. Och i efterhand är de nog så värdefulla.
Bra att du fått se mycket innan du blivit ansvarig – det förebygger nog en del rädsla. Jag är en ssk-student i T2 som är lite rädd för att inte få se tillräckligt innan man kommer ut i den sk ”verkligheten”. Skönt att du haft kollegor med stabila axlar att gråta ut emot, förstår absolut att det känns skakigt och nervigt ibland – ofta kanske efteråt.
Ja, det är nyttigt att ha sett en del. Men man samlar på sig ganska fort även efter att man är färdig – och det är inte samma sak att vara student som att vara ansvarig sjuksköterska. Skakigheten och nerverna – jag tror det är bra. Vi är ju människor liksom alla andra och måste få lov att reagera mänskligt. Om vi inte alls skulle reagera skulle det nog vara farligt. Och skrämmande.
Ja, det är verkligen ett fantastiskt yrke vi har; vilken annan yrkesgrupp får så mycket samlad livserfarenhet som vi?? Jag tänker ganska ofta på det, att vi får förmånen att träffa människor i de många gånger viktigaste (både positivt och negativt) händelserna i deras liv, och jag kan känna att det faktiskt bygger upp en trygghet och visdom i livet!
Visst gör det och det är en av de saker jag värdesätter mest i yrket tror jag. Som är både jobbigt och givande men som jag inte skulle vilja vara utan.