Klockan är fyra på eftermiddagen och jag har just ätit frukost. Vanligtvis skulle det vara underligt men inte den här veckan, min nattvecka. Jag minns att jag fick följa med min mamma ibland när jag var liten, när hon skulle jobba natt och det var något av det häftigaste som fanns.
Det är något speciellt med att vara vaken hela natten. Vaka över de sovande eller de som borde sova. Att se när dagen går över till natt och natten går över till dag. När jag var i tonåren hade jag och en vän vakenhetsmaraton för att lyckas vara vakna hela natten. Det är en utmaning att hålla sig vaken när resten av världen sover.
När jag tog examen bestämde jag mig för att inte jobba natt under mitt första halvår som sjuksköterska. För till nattjobb hör mer än att bara hålla sig vaken. Att vaka innebär inte att bara gå runt och titta då och då utan också att kunna ta hand om det som eventuellt händer med halverad personalstyrka. Jag har ingen statistik men jag skulle tro att de allra flesta fallolyckor sker på natten. Det är mörkt och tyst, halvsovande på väg till toaletten snubblar någon och ramlar.
På avdelningen jag arbetar är vi tre på natten. Och om ingenting händer så räcker det alldeles utmärkt. Men det är sårbart. Jag är ensam sjuksköterska och jag kan inte allt i hela världen. Dagtid kan jag fråga kollegor om mediciner, ska jag ringa jouren eller inte, vad tycker du? För ibland är jag osäker och då är det skönt att bolla med kollegor som jobbat längre och har samma arbetsuppgifter som jag. Och jag frågar förstås undersköterskorna på natten och plockar dem på kompetens också men det är jag som ska stå för besluten. Jag som sjuksköterska.
Det är häftigt att jobba natt. Det här att vara vaken. Att ha tid med de patienter som inte sover. Och om något händer är jag alltid där, i händelsernas centrum. För jag är den enda sjuksköterskan. Men att vara den enda sjuksköterskan är samtidigt häftigt som skrämmande. Att bara vara tre i personalen gör att vi blir de tre musketörerna som tillsammans löser problemen och har vakenhetstävling med varandra hela natten. Men det gör också att om våra händer inte räcker till så har vi inga reserver att ta av. Om jag inte har telefonen i närheten och aktivt ringer så kommer ingen. Utanför avdelningen hör ingen akutlarmandet på natten.
Om två patienter blir dåliga samtidigt måste vi klona oss. Det är sårbart. Ändå tycker jag om att jobba natt. Och kanske är det just för att det är häftigt och samtidigt läskigt som det lockar. För att det inte ska hända något. Och för att när det ändå händer så måste vi som finns där lösa det.
Håller med dig helt och hållet; det är verkligen något speciellt med nattjobb. Det här med att vara den enda i världen (så känns det åtminstonde) som är vaken när solen går upp och daggdropparna får gräset att glittra. Det är om natten som ångesten kommer krypande; ångesten över livet, döden och sjukdom, och då är det jag som är där och försöker lindra. Det är något med stämningen på natten som gör att man kommer närmare både sina arbetskamrater och patienterna än vad man gör dagtid, och det är mysigt!
Ja. Det är så svårt att beskriva men det är nästan något lite magiskt över det ibland.