Delegering – till varje pris?

Jag sitter vid bordet i konferensrummet. Det är veckan efter att studenterna intagit staden med sina glädjetjut och visselpipor, och sommaren ligger i startgroparna. Mitt emot mig sitter en av dessa studenter. Hon har fått sommarvikariat som vårdbiträde i hemvården, och jag är ganska säker på att hon inte har en aning om vad som väntar henne under de kommande månaderna.

Min arbetsuppgift är att ge henne delegering. För att bland annat kunna överlämna patienternas läkemedel måste hon enligt SOSFS 1997:14 få uppgiften delegerad av en legitimerad sjuksköterska. Delegering innebär att en person med formell kompetens överlämnar ansvaret för en uppgift till en person som saknar formell utbildning för uppgiften, men har reell kompetens för den. De flesta av patienterna har hjälp med sina läkemedel, så delegeringen är i princip nödvändig för att vikarien över huvud taget ska
kunna jobba. Detta är alla nyanställda ytterst medvetna om.

Vi går igenom de diskussionsfrågor som finns i vårt utbildningshäfte. Hon har alla rätt, vilket de flesta har. Svaren är lätta att hitta. Alla fakta om dosetter, ApoDos, ögondroppar, flytande läkemedel och mycket annat finns i häftet. Min uppgift är att förvissa mig om att hon verkligen har förstått vad det här handlar om. Utan att skrämma livet ur henne.

De flesta får delegering. Men kan jag verkligen stå helhjärtat för varje underskrift jag gör? För att kunna ge delegering ska jag vara säker på att personen som mottar delgeringen har tillräcklig kunskap. Hur ska jag kunna veta det? Det finns inget utrymme för sjuksköterskorna att följa med alla vikarier hem till patienterna för handledning och utbildning. Vikarien får i stället visa på attrapper och berätta hur hon går tillväga i olika situationer. Utifrån detta ska en bedömning göras. Om jag ger en delegering i tveksamma fall, bara för att verksamheten ska fungera, riskerar jag vårdkvalitet och patientsäkerhet – och bryter mot författningen. Det gäller att vara en god människokännare och respektera magkänslan.

Sommarvikarierna i hemvårdens baspersonalgrupp deltar i ett av de svåraste jobb som finns. De arbetar i en verksamhet som lider av rekryteringssvårigheter och kompetensbrister. De vårdar multisjuka människor. Hemmiljöerna kan vara en utmaning, med trängsel, smuts, tobaksrök, dålig belysning och ilskna husdjur. Arbetet är ofta fysiskt tungt, psykiskt påfrestande, kan innebära risk för hot och våld och innebär också att man förutom patienten ska kunna möta närstående och deras behov på ett lyhört sätt. De oerfarna och outbildade vikarierna ska utföra allt från bäddning och
matlagning till helavtvättning, byte av kateterpåse och inkontinensskydd och överlämnande av läkemedel i olika beredningsformer, till patienter vars livs- och hälsosituation de sällan hinner skaffa sig någon större kunskap om.

Vikarierna och deras kolleger i baspersonalen utför ett krävande arbete, de kämpar för att lära sig och för att göra ett bra jobb. Under sommarmånaderna ökar dock antalet fel. Många begår fel som inte påverkar patienten, men som är omskakande för den som felat. Ett fåtal begår allvarliga misstag som kan riskera patientens hälsa. Någon kommer kanske att få sin delegering indragen. Fler fel begås också av den ordinarie baspersonalen. Arbetsbelastningen, ansvaret och stressen ökar bland annat på grund av de många oerfarna kollegerna. Sjuksköterskebemanningen är också lägre under sommarperioden, på grund av att vikarier saknas eller inte tillsätts. Detta minskar ytterligare möjligheterna till uppföljning, utbildning och handledning.

Analysen av till exempel ett inträffat fel i läkemedelhanteringen tar sjuksköterskeresurser i anspråk. Avvikelsehanteringen blir i sig en stressfaktor. Antagligen är det därför det finns ett mörkertal i antalet avvikelser som registreras. Man hinner helt enkelt inte med.

Men eftersom varje avvikelse är ett viktigt tillfälle till lärdom, utveckling och kvalitetssäkring, är det viktigt att analyserna inte prioriteras bort. Varje sjuksköterska måste bland annat fundera över om felet berodde på att den som utförde uppgiften inte hade tillräcklig reell kompetens för den.

Det paradoxala i delegeringssystemet är att ju fler uppgifter en sjuksköterska delegerar ut, desto mer tid måste hon lägga på uppföljning av de utförda uppgifterna och handledning av den delegerade personalen. Delegering av framför allt läkemedelshantering är en nödvändighet för att hemsjukvården i dess nuvarande form ska fungera över huvud taget, men delegering är inte – som en del tycks tro – en sjuksköterskebesparande åtgärd. Enligt författningen får inte heller delegering användas för att lösa personalbrist eller av ekonomiska skäl.

Vårdbiträdet framför mig vet inget om allt detta. Hon verkar noggrann och ordentlig, och får sin delegering. Jag avslutar vårt möte med att säga det jag anser är allra viktigast i allt vårdarbete:

Gör aldrig något om du inte vet vad du gör eller varför du gör det. Om du är det minsta osäker, ring till sjuksköterskan. Jag blir glad om du ringer. Om du aldrig ringer, då blir jag lite orolig.

Och så blinkar jag åt henne, och hon ler.

Tiden får visa om hon var redo.