Dagens samhälle är väldigt prestationsfixerat. Man ska vara rik, ha de senaste tekniska prylarna, man ska åka på långa resor helst flera gånger om året, ha en bra karriär med bra ingångslön och en stor bil. Samhället är väldigt fokuserat kring praktiskt ting och vad man ska lyckas med för att vara en ”värdefull människa” (P.s. om man ska utgå från dessa kriterier är jag helt värdelös!).
Denna prestationsfixering känner jag igen sedan studenttiden. Man fick under tre års tid lära sig att en sjuksköterska ska vara teoretiskt kunnig- man ska veta allt om hur människokroppen ser ut och fungerar ända ner till molekylnivå (ni kanske minns den oootroligt viktiga citronsyracykeln som man skulle kunna utantill). Man ska veta allt om alla sjukdomar som finns och olika omvårdnadsteorier samt statistik, vetenskapsteori och mycket mycket mer. Men framförallt ska man vara en duktig sjuksköterska rent praktiskt!
Ångestliknande känslor frambringas när jag tänker tillbaka på hur fixerad man var kring just det praktiska. Främst den starka manin kring PVK-sättning. Jag var faktiskt nära på att hoppa av utbildningen för jag var så urbotat kass på att sätta nål. Det pågick nästintill en tävling mellan studenterna om vem som fick göra mest praktiska saker på sin verksamhetsförlagda utbildning. Jag minns tydligt hur avundsjuk jag var på en tjej som hade fått sätta en nässond på sin praktik och hur värdelös jag kände mig då.
Och sjuksköterskeyrket är delvis ett praktiskt yrke, det är ju inga tveksamheter om det. Men det är ju så mycket mer än så! Enligt min åsikt handlar yrket främst om att vara en god medmänniska.
Men när under utbildningen fick man lära sig att vara det? Var någonstans under de tre åren fick man lära sig att bemöta en människa med respekt och empati, hur man tröstar en människa i kris eller hur man är en god lyssnare? Jag var 20 år när jag läste till sjuksköterska. Jag hade aldrig träffat så sjuka människor. Jag hade aldrig tröstat en person som var svårt sjuk eller stöttat anhöriga som hade det svårt.
När Du handleder sjuksköterskestudenter så ha detta i åtanke. Det spelar ingen roll hur många gånger studenterna får träna på att sätta PVK eller katetrar. Det spelar ingen roll hur många sjukdomstillstånd de kan eller om de är bra på att göra omvårdnadsplaner. Utan det är förmågan att vara en god medmänniska som är det viktigaste!
För om man saknar medmänsklighet – hur ska man då kunna finnas där för andra människor?
Jag använder mig själv som exempel. Innerst inne är jag livrädd för sprutor, blod och sjukhus. Min familj trodde jag skämtade när jag ville söka till sjuksköterskeutbildningen. Men varför inte? Jag är en mycket social individ som ser ett stort värde i att hjälpa andra människor – och då passar jag ju utmärkt som sjuksköterska!
Äntligen! Din reflektion är så sann. Det svåraste inom sjuksköterskeyrket är att stå kvar och sitta ned vid patienten när man egentligen bara vill gå ifrån det svåra och skydda sig inne på expeditionen. De praktiska sakerna klarar man sig inte undan..men sjuksköterskan måste våga att reflektera över hur svårt sjuka patienter påverkar en. Och därigenom kunna erbjuda den bästa omvårdnaden.
Intressanta reflektion! Ja, det handlar nog mycket om att se tillbaka på sig själv och förstå hur man påverkas av svåra situationer. För man måste våga hantera dem för att kunna ge en trygg vård till patienterna. Man måste börja prata mer med varandra, kollegor emellan, hur man hanterar situationer där man påverkas som människa och har svårt att gömma sig bakom yrkesrollen. För vi är ju inte mer än människor. Ingen människa kan gå oberörd från en svår patientsituation.
Bra skrivet!
Det behövs en atmosfär på jobbet som säger att det är viktigt och nödvändigt att tänka efter, prata, ventilera, reflektera, och att det är ok att ta hjälp när det känslomässiga och etiska är svårt. Daglig reflektion borde vara självklar på schemat, och professionell handledning borde användas mycket mer. Tillsammans växer vi som människor och professionella.
Att vara sjuksköterska handlar så otroligt mycket om medmänsklighet och empati!!Att våga närma sig människor i kris är bland det svåraste som finns och kräver livserfarenhet.Allt det tekniska känns nästan oöverstigligt i början men det är det lätta egentligen!
Håller helt med att som handledare kan man verkligen hjälpa till genom att stötta den som är på väg in i yrket och ännu inte mött så mycket av det svåra i livet.
Jag tog examen för ett och ett halvt år sedan, och upplever faktiskt att vi fick ganska bra utbildning i just detta. Dels genom att reflektera mycket om etiska dilemman och prata om svåra situationer vi upplevt, men också genom rent praktiska övningar i samtalsteknik, att våga vara tyst och låta orden komma, att öppna sig för patienten och inse att det viktigaste jag kan göra nu är att bara finnas.
Sedan ska det väl tilläggas att PVK-hetsen under utbildningen var lika illa för det. Det är först nu i efterhand som jag inser hur mycket nytta jag dagligen har av just samtalsteknik och reflektion. Och daglig reflektion på arbetsplatsen är verkligen otroligt viktigt!
Jag har hört precis det du skriver av nyexade kollegor på jobbet, att ni får bra utbildning i samtalsteknik och svåra möten. Det är ju kanonbra! Mer sånt! Reflektion är otroligt viktigt, alla påverkas av svåra möten och vi behöver prata om det!