Att patienter kommer till akuten pga en ohållbar hemsituation hör inte till ovanligheten och det är ett tecken på att vårdkejdan krackelerat i sluttampen och finalen.
Det finns ett mål med att vara inlagd sjukhus och det målet är att komma hem. Patienten ska bli återställd, utskrivningsklar och ska sedan äntligen få åka tillbaka till hemmets trygga vrå.
Att få vara hemma trots sjukdom kan göra underverk för patientens välmående. Att få sova i sin egen säng, att dona med sina egna saker och att befinna sig familjens närvaro – är element som är högt värderade hos sjuka patienter.
Men varför skickar då sjukhuset hem patienter utan att skapa förutsättningar för denna trygga och högt värderade hemvistelse?
Hur kan man skicka hem patienter utan att reflektera över hur de kommer att klarar sig hemma?
Nedan kommer ett exempel på hur det trygga hemmet kan förvandlas till ett kaos
En tidigare frisk och självgående patient i 70 år ålder har fått en stor fraktur i benet. Hon är opererad, färdiggipsad, optimalt smärtlindrad och klar för hemgång. Patienten får en rullstol med sig hem för att underlätta förflyttningar då hon har svårt att gå med kryckor. Direkt efter hemgång stöter hon på hinder. Lägenheten ligger på fjärde våningen utan hiss och i hemmet finns det höga trösklar. Hon klarar inte att resa sig upp från sängen till rullstolen när hon måste gå på toa, så hennes man som har svår hjärtsvikt får hjälpa henne upp varje gång. Patienten blir isolerad i sitt eget hem.
Upplever denna patienten någon trygghet i att vara hemma?
Nej, denna patienten vill troligen in till sjukhus igen och så lär det även bli inom en snar framtid.
Jag har full förståelse för att patienter inte kan ligga kvar på sjukhus om de är färdigbehandlade. Sjukhuset är inget hotell. Vårdplatser är en ständig bristvara. Inflödet av sjuka människor är inget man kan styra över. Det är så vården ser ut.
Men man kan inte skriva ut patienter utan att reflektera över hur hemsituationen ser ut eller kommer att bli. Man måste rigga en optimal hemgång innan utskrivning. Att vårdplanera efter patienten kommit hem och ett kaos har framkallats är inte den rätta vägen att gå!
Det är ett nederlag för sjukvården varje gång en patient skickas in till akuten på grund av en ohållbar hemsituation och här finns det en stor förbättringspotential.
Jag är för ett trygg hem oberoende av hälsotillstånd!
Vad tycker ni?
Tycker att du har helt rätt! Det är en jobbig känsla av nederlag att inte klara sig själv i sitt eget hem… Klart att man ska vårdplanera innan hemgång! Ser nu under sommarjobb i hemvården att så tyvärr inte är fallet. Trist utveckling…
Tyvärr är det ju inte så enkelt som att sjukhusets ansvar räcker för en optimal hemsituation eller att sjukhuset faktiskt ansvarar för hur hemsituationen ser ut.
Visst vore det underbart om det vore så enkelt att en vårdplanering på sjukhus gjorde att patienten som kommer till sjukhuset femte gången senaste fyra månaderna nu blir beviljade det som yrkats på inför varje hemgång. Eller om hemsjukvården fungerade såpass optimalt att en patient inte behövde åka in till sjukhus för att få till en vårdplanering som kunde utförts i hemmet långt tidigare.
Tyvärr har inte varken sjukhus eller läkare särskilt mycket att säga till om när det gäller vilka insatser en patient kan få i hemmet och en vårdplanering skulle jag säga oftare borde hållas i hemmet – innan dess att patienter skickas in till sjukhus för ett problem som slutenvården inte kan och inte heller har till uppdrag att lösa, en ”ohållbar hemsituation”.
Nej, det är inte så enkelt. Att det är någon specifik vårdinrättnings fel. Det är både inom sjukhusets väggar samt i hemsjukvården som man kan göra mycket mycket mer. Det är inte speciellt ovanligt att patienter ligger på avdelningar i flera veckor och sen skriver man ut utan att vårdplanera, allt ska ske precis den dagen som man bestämmer att patientens ska skrivas ut, sen blir allt fel. En vecka senare blir patienten inlagd pga ohållbar hemsituation. Det är heller inte ovanligt att hemsjukvården brister dag på dag – utan att man gör mer insatser i hemmet – och patienten sedan blir inlagd pga ohållbar hemsituation. Så det är ingens fel. Eller snarare det är allas fel. Det är fel i hela vårdkedjan. Och patienten blir den lidande. Jag kan tycka att om en patient gått från frisk till sjuk och fysiskt handikappad, som vid mitt exempel i bloggen, så är det faktiskt sjukhuset ansvar att se till att patienten kan fungera optimalt i hemmet. Om ni ger ansvaret till hemsjukvården att planera när patienten kommit hem, så får ni snart tillbaka patienten. Men multisjuka människor som ofta kommer in till sjukhuset på grund av ohållbar hemsituation, – där skulle man kunna vårdplanera i hemmet, precis som du skriver. Men sjukhuset har ansvaret om de skriver ut en sjuk patient, som kommer förbli sjuk och ansvarar för att denne ska kunna vara sjuk hemma och känna sig trygg. Så tycker jag!
Visst ska en patient med nytt vårdbehov vårdplaneras på sjukhuset, men makten över vilka insatser patienten får har inte sjukhuset. Om en avdelning inte kallar till vårdplanering när det behövs är det förstås dåligt. Jag tycker det är självklart att patienter med ett nytt vårdbehov ska vårdplaneras inneliggande (om patienten vill det) för att förutsättningarna att kunna åka hem ska vara ordnade.
Vad som blir utfallet av vårdplaneringen är däremot svårt att påverka eftersom beslutsfattande är kommunen oavsett vad vi från slutenvården föreslår. Att lämna ansvaret för hemsituationen på slutenvården blir väldigt dubbelt – eftersom slutenvården inte kan besluta om vad patienten har rätt till efter sjukhusvistelsen. I situationer då vi på vårdplaneringar påpekat en patients ibland väldigt stora vårdbehov har insatser för att tillgodose det behovet mer än en gång inte blivit beviljade. Vårt val från sjukhuset skulle isåfall vara att göra om ett antal rum till permanenta bostäder för att säkerställa att patienten fick den omsorg den behöver, för det är bara de sängplatserna och den vården vi har beslutsmakt över.
Jag tror det vore bättre om kommun och landsting hade samma budget, att jag fick lov att skicka en kallelse inför vårdplanering tidigare än dagen innan den ska hållas. Men på grund av betalningsregler får jag inte det. Och oavsett vad jag tycker eller bedömer att en patient är i behov av efter vården på sjukhus så har jag ingen makt mer än min retoriska förmåga att säkerställa att det blir så.
Jag skulle säga att det är slutenvårdens ansvar att ge möjlighet för att patienten ska kunna känna sig trygg i hemmet genom att kommunicera behoven vidare till övertagande vårdenhet/hemtjänst/boende. Vilket inte är samma sak som att slutenvården ansvarar för att patienten känner sig trygg väl hemma.
Det håller jag med om helt. Det måste ske ett samarbete mellan kommun och landsting, eller kommun och privata vårdgivare och bristen på pengar är inget skäl till att en patient inte ska få trygg vård. Slutenvården ansvarar för en trygg hemgång, att se till att kommunen tar över vården, med ex hemtjänst/dsk eller asih så att patienten förhoppningsvis finner trygghet och stannar kvar hemma. Men sen tar självfallet ert ansvar slut. Sen är det kommunens ansvar att se till att vården blir trygg och optimal. Under denna månad som jag arbetat i Stockholm har jag fått en känsla av att hjälp av kommunen inte alltid sker bums , det är ingen självklarhet och att det är svårarbetat pga mycket byråkratiskt tjafs. Något som också gör att patienten blir lidande. Så jag förstår din frustration, både det du skrivit här men även ditt blogginlägg. Privatisering inom vården är ett big NO. Då blir det så här.
You made a few nice points there. I did a search on the matter and found most folks will have the same opinion with your blog.
Tack för ett bra inlägg. Som fd arbetsterapeut vill jag här göra ett inlägg. När jag arbetade på sjukhus låg det på arbetsterapeuten och sjukgymnastens ansvar att göra en bedömning på patientens förmågor att återgå till sitt boende och vad som behövdes göras innan patienten blev utskriven, ex bostadsanpassning, hjälpmedel, adl-träning. När patienten blev utskriven tog distriktarbetsterapeuten/-sjukgymnasten över ansvaret och gjorde uppföljningar. Hur det fungerar nu är jag osäker på.
Hej och tack så mycket för din kommentar! Ärligt talat vet jag faktiskt inte hur det fungerar. Dock kommer alla patienter i mitt område hem utan en förebyggande bostadsanpassning. Utan arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna gör besök efter denne kommit hem. Och det är ju inte rätt väg att gå, enligt mig.