Sedan två veckor tillbaka har jag kommit i besittning av en helt ny roll. En läskig, prekär men samtidigt väldigt spännande och nyttig roll. Nämligen rollen som nykomling, gröngöling och nybörjare på arbetet.
När man har arbetat länge i samma verksamhet så har man utvecklat en roll som den rutinerade kollegan som sitter på alla svar. En trygg kollega som kan sin arbetsplats utan och innan. Sen byter man arbetsplats, i mitt fall även stad, och helt plötsligt så kan man inte ett smack. Man känner sig lite som ett lobotomerat frågetecken och ser troligen ut som ett också. Precis där befinner jag mig just nu.
Nedan följer exempel på saker jag hux flux inte kan:
Kollegornas namn
Det är oerhört pinsamt att fånga en kollegas uppmärksamhet genom att säga ”eehh du”, ”ööhh” eller att dra till med något vanligt svenskt namn i hopp om att det stämmer. Vilket det väldigt sällan gör. Har nu hittat en teknik där jag diskret tittar på namnskylten innan jag börjar prata med den tilltänkte, ett hett tips!
Att hitta i lokalerna
”Nej fasen, hit skulle jag ju inte” är en vanligt förekommande fras. Liknande känsla får jag när jag är ute och går i Stockholm innerstad. ”Nä, vänta här, var tusan är jag nu?”
Nya rutiner á la mängder
Jag får ofta höra ”Maria, du som är så ung, du kommer lära dig snabbt”. Men när det gäller att lära sig nya administrativa rutiner så är min ålder inget hjälpmedel. Mina 27 år i jordelivet hjälper mig inte ett dugg.
Hur ser jag vilka patienter jag ska till? Vad måste man tänka på innan besöket? Hur skriver man in patienter? Hur planerar jag morgondagen? Hur dokumenterar man överhuvudtaget? Mamma Mia..
Hur man tar sig till patienterna
Det är ett tämligen avgörande element inom den avancerade hemsjukvården att man hittar till patienterna. Och inte bara det, man ska även anlända till patienten som livs levande och i ett helt skick. Då tänker jag främst på det faktum att jag precis lärt mig köra automatväxlad bil samt att trafiken i Stockholm inte riktigt är som i Östergötland. Några fler bilar- några fler trafikgalningar. Under varje arbetspass slår det mig att majoriteten av alla stockholmare har gått en särskild trafikskola. En skola där man lär sig att blinkers är onödigt, att hastighetsbegränsningar bara är en fingervisning och att ”ju djärvare man kör desto snabbare kommer man fram.”
Sammanfattningsvis har jag nog aldrig tänkt så mycket som under dessa veckor. Hjärnan går ständigt på högvarv och jag känner mig förvirrad mestadels av tiden. Förvirrad, dum och okunnig. Men det som är väldigt befriande och positivt i all denna röra och virrighet. Det är att jag faktiskt vet vad jag ska göra när jag väl anländer till patienterna. Halleluja för att vara en rutinerad sjuksköterska!
/ Gröngölingen