Häromdagen hade jag en dålig dag utifrån min roll som kund. Busschauffören hälsade inte på mig eller ännu värre – tittade inte ens på mig. Ica- kassörskan tittade argt och dömande på mig och suckade när jag bad om att inte få kvittot. Helt enkelt en riktigt usel dag för mig rent kundmässigt. Under cyklelturen hem så slog det mig. Att även jag har dåliga dagar ibland (det förmodar jag var problemet hos dessa individer då ingen kan vara så naturligt otrevlig) – men aldrig någonsin låter jag det gå ut över mina ”kunder”.
Ni vet de där dåliga dagarna där allt går fel från början till slut..
Somnar inte förrän klockan fyra på natten för att grannen spelar musik lite för högt för att gynna grannsämjan. Alarmklockan ringer 2 sömnslösa timmar senare. Märker då att jag snoozat för länge och bussen till arbetet går om några minuter. Slänger mig upp ur sängen med ohälsosamt stor stressnivå och cyklar iväg till bussen iklädd mjukisbrallor, med håret på ända, utan frukost i ventrikeln och med matlådan glömd på diskbänken. Cykeln rullar fram i full kareta längs vägen och man springer med andan i halsen efter den buss som om 2 sekunder ska lämna terminalen. Busschauffören ser tydligt mig springandes högröd i ansiktet samtidigt som jag viftar med stora yviga gester. Men han ignorerar detta med ett elakt leende på läpparna. Tar nästa buss och anländer således 30 minuter för sent till arbetet med svettdroppar enda in i öronen och en diskret unken doft efter mig. Den rådande sinnesstämningen kan beskrivas som en blandning av hat, ilska och frustration. Väl framme på arbetet upptäcks ganska snart att det första patientbesöket skulle skett för en halvtimme sedan. Skyndar återigen iväg med andan i halsen. Glömmer samtliga material som behövs för besöket och måste springa tillbaka till sjukhuset när jag äntligen satt mig i bilen och startat motorn. På väg till patienten blinkar helt plötsligt bensinlampan och tvingas då tanka den förbaskade bilen. Var bodde patienten nu igen? Ringer en kollega och hör efter adressen – självfallet befinner jag mig på helt fel plats och tar därför en ”genväg” för att inte hinna skrämmande sent till målet . Hamnar i ett rusningstrafikskaos. 2 helvetiska timmar efter utsatt tid anländer jag äntligen till patienten.
Men trots att dagen började uselt och fortlöpte i samma anda – Så var jag trevlig, respektfull och tillmötesgående mot min ”kund”. Jag lyssnade på kunden, såg kunden och värnade om att denne skulle vara nöjd över vårt möte och den vård jag erbjöd. Vilket inte alls var en uppoffring. Det var varken jobbigt, ansträngande eller svårt att vara trevlig mot patienten trots att resten av dagen varit förskräckligt usel.
Tvärtom, patienterna ”räddar” inte sällan dessa förskräckliga dagar och gör dem helt hanterbara och nästintill smärtfria.
Jag önskar att individer i andra yrkeskategorier hade liknande inställning gentemot sina kunder. Samhället och livet blir så mycket trevligare då.
Observera att berättelsen ovan var aningens överdriven. Men min poäng förblir.
Läste med intresse ”En dålig dag på jobbet” och hur du senare under arbetspasset successivt förvandlade den negativa inledningen till ett harmoniskt slut. Gläds åt att du har förmågan att inte alltför lätt låta ditt humör påverkas av ibland ”griniga busschaufförer”, kassörskor eller vem det än må vara. Tänk i stället att det är mest synd om alla dessa negativa medborgare, som också jag ibland stöter ihop med.
Nu har jag förmånen att bo på en mindre ort i nordöstra Skåne där i stort alla känner alla och där ingen skulle komma på tanken att skälla ut brevbäraren för att hon är sen eller för att kön till Coop eller Ica snabbt börjar växa lavinartat. Då brukar jag ropa ”Malin till kassan och vips dyker två damer upp. Huruvida den en heter Malin vet jag inte, men det går ju lika bra med Siv! Detta brukar mestadels rendera i leenden från stressiga kunder.
Det räcker för mig bara med ett vänligt ord, ett vardagsleende för att inte dras ner i de kloaker, som tycks bli alltmer välbefolkade av allehanda kverulanter.
Senast jag besökte ortens Systembolag kommenterade jag den nya, unga expeditens unga ålder genom att ifrågasätta om hon verkligen fick jobba där eftersom hon i mina ögon såg ut att vara högst 17 år. ”Hon har dispens”, sade hennes äldre handledare och vi skiljdes åt med breda leenden från allas läppar.
Jag jobbar inte i vården utan som journalist på en lokaltidning. Eftersom jag är inflyttad göteborgare förväntas jag nästan alltid kläcka ur mig något slagfärdigt. Men inland känner inte ens jag för det. Då tar jag till den lika klassiska som uttjatade: ”Titta där borta där det är tänt?”, frågar jag då och kommer själv med svaret: ”Där har jag släkt!”
Tänk att det skull bli så mycket lättare att leva om vi var lite mer positiva i det vardagliga småpratet. För ett enda ord eller leende betyder i alla fall så oerhört mycket för mig.
Så gläds över dina positiva ”kunder” eller patienter, som jag ännu kallar dem.
Och vem vet förresten om den där grinige busschauffören innan han gick till jobbet i sin fina uniform haft ett gräl med sin fru och han skulle bära turban eller mer reglementsenlig båtmössa under dagens arbetspass?
Lars-Erik Sommarmyr,
delvis nedlagd hemsida på adressen:
http://sistenytt.smyr.net/
Tack så mycket för dina kloka ord! Det låter som du har en positiv inställning till vardagen!:) Håller med om att det ibland räcker med ett leende från en busschaufför eller kassörska och dagen kan bli lite bättre. Så nu har jag startat med ”hälsa glatt på alla trots att de är buttra”- projektet. Jag säger godmorgon till chauffören och tvingar honom att se mig i ögonen, och jag tror det funkar. Jag vill i min enfald tro att både han och jag tycker att den tidiga morgonen blir lite lättare att hantera efter detta bemötande. Så det kommer jag fortsätta med:)