Om Kerstin Oldgren-Degerman

Jag en av dem som följde med det Herkulesplan som den 17 oktober i år som lyfte från Arlanda för att för att några timmar senare landa i det eboladrabbade landet Liberia. Ombord fanns ytterligare tio delegater från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

Jag är 49 år och utbildad anestesi- och intensivvårdssjuksköterska. En dryg vecka innan jag åkte till Liberia sade jag upp mig från mitt arbete som chef på den medicinska- och palliativa enheten på Kalix sjukhus.

Tanken var att kunna frilansa lite, jobba i Norge och kanske åka iväg på något utlandsuppdrag. Redan efter par dagar såg jag MSB:s förfrågan om hjälparbetare till Västafrika. Snart stod jag i en ombyggd gymnastiksal på Karolinska institutet i Stockholm och övade på att klä på mig lager på lager av skyddskläder, för att inte riskera att smittas av ebola på plats i Liberia.

Det är inte första gången som jag har varit på utlandsuppdrag. Jag har tidigare arbetat både för MSB och FN-organet UNHCR.  Senast var jag i Kongo-Brazzaville där jag deltog i arbetet med röjning av ammunition som inte exploderat efter en stor brand i ett vapenlager.  Jag och mina mina kollegor byggde också upp en sjukvårdsenhet i närheten föra att ta hand om skadade.

Denna gång består teamet av två läkare, tre sjuksköterskor, fyra tekniker, en elektriker och en administratör. Min främsta uppgift är att ta hand om sjukvården för det egna teamet och andra hjälparbetare på plats.

Gruppen ska också bygga upp en isoleringsenhet för att kunna vårda eventuellt misstänkta fall av ebolasmittade hjälparbetare, i väntan på evakuering.

Beroende på omständigheterna hoppas jag att då och då rapportera om mina upplevelser under de fyra veckor, eventuellt längre, som det är tänkt att jag ska arbeta i Liberia.