Anna Flodell Lindberg, Skolsköterska

Jag är 42 år och har varit sjuksköterska i 20 år. 1998 blev jag färdig med min specialistutbildning inom barn och ungdom, och började då arbeta på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna. Där blev jag kvar ett antal år och vårdade framför allt svårt sjuka spädbarn. Mer om mig...


Om maskrosor och tjärdoft (och sommarkaos och utmattning)

Ännu ett långt sommarlov är till ända och jag är utvilad och taggad att ta mig an höstterminens arbetsuppgifter. Jag har hunnit varva ner ordentligt och kunnat ta dagen som den kommer, sysslat med mina hobbies, renoverat och gjort en semesterresa. Jag kommer tillbaka till jobbet på dagtid vardagar och kan strukturera upp mina dagar som jag vill ha dem. Min arbetsgivare uppskattar min kompetens och betalar för den och det finns stort utrymme för kompetensutveckling, kvalitetssäkring och reflektion. Dessutom har jag ett jättekul jobb som jag verkligen trivs med!

 

Jag vet efter många år i slutenvården att jag är lyckligt lottad. Man hade tur om man fick ta ut de fyra veckors semester som arbetsgivaren var tvungen att ge en i ett sträck. Semesterperioden föregicks alltid av ett veritabelt krig som började redan i januari och som slutade med att man fick besked om när man skulle få semester i mitten av juni. Hade man tidig semester var det sommarkaos när man kom tillbaka och den vila man fått var som bortblåst efter två arbetsdagar och man var snabbt uppe i samma stressnivå som innan. Hade man sen semester var man helt slutkörd när semester kom och man hade precis varvat ner när det var dags att börja jobba igen. Om man nu fick ha semester i lugn och ro utan att de ringde för att kolla om man kunde hoppa in eller rent av beordrade en att jobba. Att man skulle ta in vikarier under semesterperioden fanns inte på världskartan, framför allt för att inga sjuksköterskevikarier fanns att få tag i. Man löste ”problemet” med att personalen skulle ha semester med att dra ner på antalet vårdplatser och på elektiv kirurgi. Och det fungerade ju eftersom folk inte blir sjuka lika ofta på sommaren. Eller det blir de ju faktiskt. Så vi hade ständiga överbeläggningar sommartid, med mindre personal. Och man tänkte varje höst att nu! Nu har de som bestämmer förstått! Nu har de insett att den medicinska säkerheten inte kan upprätthållas! Nu har de lyssnat på oss, de har sett vår vånda, vår frustration, våra stressymtom, våra avvikelserapporter! Nu kommer de att lägga upp en plan för nästa sommar! De kommer att öka upp grundbemanningen och skapa förutsättningar för att bedriva den patientsäkra, evidensbaserade vård som de påstår till media och till patienterna att de redan bedriver!

Och man väntade på den där planen. Men den kom aldrig. För i januari nästa år började alltsammans igen. Kriget om semesterveckorna, sommarkaoset och stressen. År efter år samma sak. En stor del av mina erfarna kollegor tröttnade och sade upp sig, jag fick helt nyutexaminerade kollegor som förväntades klara av samma jobb som sina företrädare. Men jag stannade för patienternas skull, trodde någonstans att de som bestämmer skulle börja lyssna på oss och sätta upp den där planen. Men det hände aldrig. Sommarkaoset spred sig över året och vi fick aldrig några lugna perioder. Samtidigt hade jag ett liv utanför jobbet som också krävde mycket av mig med småbarn, vardagspussel och jag förlorade dessutom två närstående. Jag kämpade på ändå, trots stressymtom som tryck över bröstet, hjärtklappning, sömnstörningar, minnesstörningar, bristande simultankapacitet, nedstämdhet, huvudvärk och ångest. En kväll ramlade jag ihop i en hög på golvet hemma och kunde inte röra mig, kunde inte prata, inte tänka, ingenting.

Jag var helt och delvis sjukskriven i nästan två år. Det första halvåret kunde jag inte ens tänka på jobbet eller prata med min chef på telefon utan att få panikångest. Det tog 8 månade innan jag med hjälp av ångestdämpande tabletter klarade av att hälsa på min gamla avdelning.

 

Nu har det gått fem år och jag har med mycket arbete kommit en bra bit på vägen till tillfrisknande från min utmattning. Jag vet i nuläget inte om jag någonsin kommer att bli helt återställd, om jag kommer kunna arbeta heltid, om jag kommer kunna känna mig så pigg efter jobbet att jag inte måste lägga mig och vila en timme innan jag orkar göra det jag vill på min fritid.

 

Om jag hade vetat för 6-7 år sedan vad jag vet idag hade jag lämnat slutenvården redan då. Det har gått fem år sedan jag ramlade ihop men det har fortfarande inte blivit någon förändring. Det finns ingen plan, ingen lösning från de som bestämmer. De lyssnar fortfarande inte på oss, de låtsas fortfarande att vården är patientsäker trots överväldigande bevis på motsatsen, de struntar fortfarande i våra stressymtom. De betalar och värderar oss fortfarande alldeles för lågt.

 

Snart är det val. Jag hoppas att de som bestämmer efter valet kommer att lära sig att lyssna, på riktigt.



Övningskörning i vården

 

Denna månad kommer en ny kull av sjuksköterskor att examineras och få sin efterlängtade legitimation.

Jag minns känslan när rektorn för 20 år sedan, den 10 juni 1994 satte på mig min brosch i Västerås domkyrka under den högtidliga examensceremonin. Känslan av att äntligen, efter tre år av slit vara färdig sjuksköterska. Att slippa alla tentor och uppsatser och få börja jobba som sjuksköterska på riktigt!

Jag flyttade tillbaka till Stockholmsområdet dagen efter och på måndagen därpå började jag mitt allra första jobb som sjuksköterska. Jag hade fått ett sommarjobb på ett sjukhem i Stockholms city och hade förhandlat mig till en bra lön jämfört med vad jag hade fått i akutsjukvården, hela 13.200 jämfört med landstingets 12.700! Efter en inskolning på två veckor var jag igång. Det tog ett tag innan jag faktiskt kände mig som sjuksköterska och inte som student. Jag dubbelkollade alla mediciner och bad kollegor om hjälp när jag var osäker. Det var en bra sommar, en bra start. Till hösten fick jag erbjudande om en tills vidareanställning, men på en annan avdelning.

Där var det plötsligt inte lika enkelt. Det var två vakanta sjukskötersketjänster, och de lyckades inte rekrytera någon ny. Man hade avskaffat avdelningsföreståndaren och istället skulle sjuksköterskan i tjänst ansvara för bemanningen. För mig, som ny sjuksköterska innebar detta att jag ofta var ensam sjuksköterska tillsammans med några biträden och undersköterskor på 40 svårt sjuka boende. Jag skulle dela mediciner, svara i telefon, ronda 2 gånger i veckan med ST-läkaren på vårdcentralen intill, lösa bemanningsproblem, dokumentera och dessutom delta i den basala omvårdnaden tillsammans med övrig personal. Jag hade för det mesta ingen erfaren kollega att fråga när jag var osäker. Ibland funkande det, oftast inte. Undersköterskorna blev irriterade när jag måste gå ifrån en duschning för att svara i telefonen. De blev irriterade för att jag inte hjälpte till att mata de boende samtidigt som jag skulle dela mediciner till 40 st. Jag var stressad och kände mig otillräcklig. Ibland lyckades jag inte skaffa ersättare för sjuk personal, då fick man ta dubbelpass själv, ibland kvällspass och nattpass efter varandra. Och på natten ansvarade man för 4 avdelningar.

Jag fick inte mycket stöd från ledningen när jag påtalade bristerna. Jag gjorde misstag pga stress och tidsbrist.

Efter ett år tog jag beslutet att säga upp mig och gå vidare till nya utmaningar.

Hur många av våra nya kollegor kommer att ha en tillräckligt lång och adekvat introduktionstid på sina nya jobb? Hur många kommer att ha gott om erfarna kollegor att fråga om hjälp? Hur många kommer ha tiden att dubbelkolla det de gör? Hur många kommer att ha stressymtom innan deras första år är över?

Vi behöver dem så enormt mycket. De säljer sig inte för billigt längre, det är bra! Nu måste vi ge dem chansen att komma in i sin yrkesroll på ett vettigt och patientsäkert sätt. Det är en investering för framtiden!

Min bilskolelärare Lennart sa att när jag väl hade fått körkortet var det ett klartecken att jag fick börja övningsköra på egen hand. Så är det med sjuksköterskelegitimationen också.