En period av spänning

Jag är tillbaka efter min tjänstledighet och fortsätter att arbeta i Norrlands inland med långt till sjukhus.

Nu är det högsäsong. Det känns, speciellt på helger. Vi har haft det relativt lugnt i början av veckan men nu torsdagen har vi varit igång i elva timmar. Det är långt från ett rekord men skulle det vara så varenda dag skulle jag inte kunna arbeta i beredskap 7 dygn i sträck.

Vi har lastat över till helikopter två gånger idag. Jag kan tänka mig att även helikopterpersonalen börjar känna av att det är högsäsong på riktigt. De har inte kunnat flyga till oss då lapplandsfjällen inte tillåtit att helikopter kunnat flyga hela vägen.

Under kort tid har jag vid två tillfällen beslutat att skicka ut sjukvårdsgrupp från våran lokala sjukstuga. Det har inte varit på grund av många inblandade eller stora olyckor. Nej, det har varit vanliga prio 1 larm med medvetslös vuxen. Vi kan inte göra så mycket när vi befinner oss 13 mil ifrån vårat larm. Vi kan ligga på med blåljus men det tar ändå över en timme. Med ett misstänkt hjärtstoppslarm så kan man nästan garantera att personen i fråga kommer att vara avliden när vi kommer på plats.

Det har varit ovanliga larm men väldigt intressanta och lärorika. Denna gång skyller jag på våran nya kollega som gick intro med oss idag. Jag är annars en person som inte drar på mig larm. Arbetar man med mig så får man räkna med att ha lite att göra!



Brandman rycker in

Jag läste nyss en artikel som publicerats på SVT om en situation på Gotland där en brandman fick rycka in som ambulansförare då resurser från akuten inte fanns.

Detta påminner om en situation jag har varit med om och kommer vara med om fler gånger. Att arbeta med resursbrist är vardag när man arbetar i extrem fjällmiljö.

Jag arbetade inte på schema den här dagen utan jag var medicinskt ansvarig på en skotertävling med en extra insatt ambulans. Det var första dagen på tävlingen och det mesta hade gått bra. Tyvärr fick tävlingen avbrytas då det började snöa kraftigt och vinden var upp mot 45 m/s. När tävlingen avbröts skulle jag köra ambulansen till brandstationen som ligger två mil från tävlingsorten. Min kollega som normalt arbetar på annan ort sov i en stuga några hundra meter från tävlingen.

halvvägs hemåt ringer mina kollegor och undrar vart vi är. Jag förklarade att jag var på väg hemåt. De har just fått larm till en trafikolycka mellan två bilar med tio personer inblandade. Olyckan inträffade på en väg som polisen just stängt av, på grund av vädret. Helikopter kunde inte flyga och Norsk ambulans kunde inte assistera då bommarna mellan Sverige och Norge är stängda relaterat till det kraftiga vädret. Mina kollegor vill ha assistans från oss.

Jag ringde min kollega som hade hunnit ta en whisky. Jag beslutade mig för att hjälpa i den mån jag kunde. Jag ringer till SOS via rakel i bilen som samtycker till beslutet att assistera. De ställer på bilen tillfälligt och skickar larm. Jag förklarade att jag är ensam och att brandman får köra om det behövs.

Att köra dit kändes som en evighet. Jag har aldrig varit med om så dåligt väder. Jag såg fram till merchedesmärket på huven. Med blåljus och siren försöker jag varna så gott jag kunde då man inte ser kommande fordon förens de är några meter framför en. Jag kör aldrig fortare än 50 km/h. Många gånger fick jag stanna helt tills det blev en lucka i vinden. Jag kommer ihåg att jag flera gånger nuddar plogkanterna på båda sidorna. Jag körde sick-sack över vägen. Jag kände mig vilsen på ett hav utan kompass.

När jag närmar mig är det väl varnat och markerat om olycka. Olyckan gick bra och vi tog med oss tre patienter på två ambulanser.

 

Stannar i skräcken

Det är fredagen den 26 juni 2015. Jag stiger jag upp vid tio tiden, förbereder frukost och packar min väska för att spendera dagen på ett hotell med pool och strand. Jag befinner mig i ett turistparadis, närmare bestämt Sousse, Tunisien. Jag startar bilen och vi är på väg, då jag får ett mess på Facebook från Sverige. ”Skottlossning på turisthotell i Sousse. Någonstans i närheten?”. Jag har hört ovanligt mycket sirener men det var inget jag reflekterade över då sirener och ”blåljus” inte betyder något här. Vi sätter igång radion. I det läget möter vi ambulanser och jag börjar förstå att något har hänt. Vi befinner oss på Avenue 14 Janvier, samma gata som in princip alla hotell i Sousse ligger på. Vi hör på radion att minst 13 personer har omkommit i en skjutning som ägt rum på ett hotell ungefär sju kilometer från det hotell vi är på väg till. Jag får frågan om vi ska fara dit för att hjälpa då jag har medicinsk kompetens. Jag väljer att avböja till detta då jag var rätt säker på att det är kaos på platsen. Att vi kommer vara mer i vägen än till hjälp. I efterhand ångrar jag det beslutet då jag har goda språkkunskaper i engelska och delvis arabiska.

I efterhand så känner sig den tunisiska befolkningen skyldig då massakern som krävde 38 liv utfördes av en ung tunisisk man. Här i Sousse är turismen en av de viktigaste inkomsterna och det är ingen som har något dåligt att säga om turister. I lördags satt vi ett gäng killar på ett café nära port el kantaoui. Helt plötsligt kommer en massa bilar tutande med den tunisiska flaggan. Folk hänger ut ur fönstren, sitter på taken och på flak. Poliser och ambulanser kommer med sirener och ljus med den tunisiska flaggan flängandes efter sig. Hundratals personer kommer gående. Denna manifest var för att visa att de inte accepterar det som hänt, samt för att hedra dödsoffren.

Efter det som har hänt har många hört av sig samt undrat om jag ska ta och bege mig hem till Sverige. Jag funderade ett tag men jag har valt att stanna resten av sommaren. Jag är inte klar här. Min åsikt är att vart man än är i världen, så finns en risk att bli skadad eller dödad. Vissa områden har större risk men det är bara otur om man är med om en händelse som denna då det inte ens finns misstanke om det. Sousse är fortfarande lika trygg som innan.



God vård

Vi måste utveckla, göra mera.
Vi har mål, vi har visioner,

Iallafall generella.

Valfrihet, individen i fokus,
respekt, autonomi, ja välj själva
allt som passar in i en humanistisk ideologi.

Så jobbar vi

Men inte mer personal, nej det måste vara kostnadseffektivt.
Vi ska vårda säkert och smidigt
med förbättrade rutiner.

Vi ska analyseras mera. skriva avvikelser
på alla fel, de blir ju bara fler.
Rapporter ska lämnas, statistik föras,
listor fyllas i, skattningar och kalkyler.
Det är 5 minuter hos Rut och 10 hos Stina
2 för medicinen och 7 för duschen.

Vi ska dokumentera mer och ännu mera.
Det är viktigt att ha ryggen fri.
Hur många vändningar och vårdplaner
har Eva? Smärtskattningar? Ni har väl skrivit ut en kurva? Var det höga siffror på värken?

Varför det inte går att få dem att stanna?
Vi tar in en konsult som gör en analys.
Fråga dem själva? Hur de har det?
Nej, så jobbar inte vi. Vi vill ha en objektiv bedömning.
Det ska vara ett expertutlåtande, någon utifrån.

Det blöder i leden, kanske det.
Men det beror på dem själva. De får Prioritera mera.
Vad de ska välja bort ? De är de väl profesionella nog att avgöra själva.